Fortsätt till huvudinnehåll

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget ansvar för att verkligen studera lärarresponsen, den finstilta med allt vad det innebär. Vad jag inte sade men givetvis inser är att elever kan uppleva den personliga responsen som meningsfull av den enkla och naturliga anledningen att den är just personlig. Detta kan ju i sig kännas som vägledning, fast i själva verket behöver det inte vara det. Hur mycket vill jag som lärare betala för en upplevd känsla hos eleven, en känsla som inte i sig leder till riktigt lärande? 

En del lärare jobbar mycket med matriser när de ger respons. Dessa kan säkerligen tillföra ett och annat. Ändå kvarstår svårigheten i att förklara vari ett nyanserat resonemang består, och inte heller går det att fragmentisera texter allt för mycket. Skrivna texter är komplexa, och visst är det helheten som gör att en text blir mer eller mindre bra. Ifyllda matriser kan åter igen utgöra en form av bekräftelseeffekt för eleven och kan inge en falsk känsla av insikt och förståelse. 

Tvivelsutan finns det också en rejäl fara att lärare väger samman olika matriser från olika texter när de ska sätta kursbetyg på slutet (”han lyckades bra med språket förra gången, och denna gång blev dispositionen och texthanteringen väldigt bra. Vi väger samman detta här på slutet nu; summativt och fint”). 

Fast detta sätt att jobba är inte alls ”summativt och fint” skulle jag vilja säga. Det gäller att inte missa själva intentionen med kunskapskraven här. Vad som däremot är oumbärligt när det gäller all form av respons är givetvis samtal - om och om igen - om vad som kännetecknar ett tydligt, varierat och nyanserat språk. Vi behöver givetvis samtala om vad som tillför struktur åt en text, och vad som gör att en text är bättre än en annan. Det är inget mystiskt, magiskt eller esoteriskt vi talar om här.

Hur som helst:
Vad jag sedan gjorde på lektionen denna gång var att gå igenom tre autentiska utdrag ur deras egna texter (givetvis anonymiserade). Jag lyfta fram textutdragens förtjänster och visade sedan på hur de kunde bli ännu bättre. Ett par elever sökte upp mig efter lektionen och efterfrågade lite mer konkret respons vad gäller just deras texter, och då plockade vi fram deras texter och pratade om dem. Just dessa elevers motivation var uppenbarligen på topp att lyssna och lära. 

Här är i alla fall ett av dessa exempel på utdrag som jag själv uppgraderat och som jag gick igenom tillsammans med eleverna:


Uppdaterat!
Jag skulle vilja lägga till ytterligare ett perspektiv som jag glömde. Många av oss har ju också lagt rätt mycket tid på inte bara att skriva långa kommentarer år varje enskild elev men även åt att ha enskilda samtal och gå igenom kommentarerna muntligt med var och en. 

Nu är ju bara frågan hur mycket "rätt mycket tid" är? Ja, har man 30 elever och samtalar fem minuter med varje blir det ... 150 minuter. 2,5 timmar. 

Det förefaller högst rimligt att fundera över hur mycket tid man ska lägga på respons, givet att vi inte har hur många årsarbetstimmar som helst. Varför pratar vi inte mer om detta, i exakta siffror? I synnerhet vi som undervisar i svenska och engelska kan ju lägga ner precis hur mycket tid som helst på efterarbete, då det helt klart är detta som tar längst tid för oss. 

Och när man sedan räknat på detta, får man åter igen knyta an till ursprungsfrågan, nämligen "givet att målsättningen är elevens lärande, vad är mest det optimala sättet att använda den utmätta och betalda arbetstiden på, när vi ger respons på skrivna texter?". 

Samtalet kan fortsätta ...






Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…