Fortsätt till huvudinnehåll

At the heart of teaching. 3.0 - Språkbåten II


We on the board of The Swedish Language Teachers' Association (Språklärarnas riksförbund, in Swedish) are in the midst of planning next year's major language conference, on April 15-16. We will be cruising both literally and figuratively (given that it will be on a boat). Major languages will of course be represented and arrangements with seminar speakers of each of these are right now being settled. 

The point with this kind of conference is that language teachers may join the conference and receive inspiration in various ways. Easy as that.

In English there will be four speakers amongst whom I will be one (the others being Maria Allström, Angelica Granqvist and Andreas Grundtvig; a more detailed introduction will be given later). The title of my own speech will be something like "At the heart of teaching, 3.0". An alternative title might be "A teacher's manifesto". Both titles sound awfully pretentious, of course, but why not take a full step when one can? We'll see where we end up with the exact title, though. 

To my mind, at the heart of being a teacher lies that one should have a core set of values, approaches and methods that are non-negotiable. Of course, if one wants to learn stuff, one should become a teacher, because that is how it works, and we never stop evolving. Also, it is not for sure that all teachers share common views of what it means to take charge in a classroom, being a conductor of the full orchestra, a guide to new worlds. Still, not everything is blurry. As a teacher, one should feel proud of what one is doing, the impact we are having. If that quality is lacking, I believe something serious is lacking underneath.   

Personally, I am reading David Didaus "What if everything you knew about education was wrong?" right now. And the other day I listened to a podcast where he was being interviewed about his book and the ideas he advances there. Indeed, being a teacher implies being involved in a battle of ideology, and each one of one must decide on what we believe in. 

As an example, currently quite many teachers are struggling with discerning the difference between being an authority and being a dictator - or is it just the words that confuse (in Swedish, auktoritet-auktoritär)? Whatever, this is just one example, and I sense it is not merely about the words; it is about the contents as well. 

There are many opinions about and claims on what we as teachers should do and not do. Yet we are the ones standing in front of the class having to deal with reality and being accountable for the results on top of that. Being a teacher is not for weaklings, and we need one another on that journey. We need to challenge and support one another as much as we can. 


Here is a link to the coming conference. If you are a language teacher, I'd hope you would come:

SPRÅKBÅTEN II



Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…