”Men varifrån i Tyskland kommer du då?” frågar jag.
Vi har samlats i Språklärarnas riksförbunds styrelse, sju stycken styrelseledamöter, och
frågan är riktad till Corina Löwe som är styrelseledamot med särskilt ansvar
för tyskan. Dagen har varit lång och de flesta av punkterna på dagordningen har
avhandlats. Det samma kan man säga om lasagnen som vår ordförande – med sin
fäbless för mycket som italienskt är – komponerat. Nu bara umgås vi över ett
glas vin, medan vi väntar i lugnan ro på att cheesecaken är redo att serveras.
Vi förenas av vårt intresse för språk och språkundervisning,
och med ett sådant intresse finns det ingångar till det mesta annat också:
kultur, historia, musik, resor, religion, högt och lågt. Det blir liksom inte tråkigt att lyssna till varandras
erfarenheter i en sådan grupp. Men just i kväll skulle det ändå komma att bli
lite extra intressant.
Mig ovetandes bär nämligen Corina på en personlig berättelse
där man verkligen kan tala om att det personliga och det samhälleliga flätats
in i varandra, och där den lilla berättelsen även är den stora berättelsen. Född
1970 i Chemnitz i gamla Östtyskland – ”fast när jag föddes hette staden Karl-Marx-Stadt”
- tar Corina nu oss som lyssnar med på en resa då det
man läst om i böckerna och sett på film plötsligt blir aktuellt och närvarande
på ett sätt man inte förställt sig innan man satte sig vid bordet.
Corina Löwe är i dag lektor i tyska på Linnéuniversitetet i
Växjö, och det har hon varit i snart många år nu. Hon uppfostrades dock sedan
barnsben till att bli en god socialistisk medborgare i den stat som vi i väst fått
en viss inblick i inte minst genom senare års tv-serier som Weissensee, Unsere Mütter, unsere Väter
samt Under samma himmel med Sofia
Helin. Muren som kom att bli ett konkret uttryck för järnridån ner genom Europa
byggdes 1961, och när ”die Mauer” föll var Corina nitton år gammal och bodde på
studenthem. Hon erinrar sig tydligt hur det var när en av kamraterna kom
störtandes in på rummet där de samlats och med rösten nästan i falsett
berättade att vägen till Västberlin nu hade öppnats, och att de borde åka dit
med en gång! Påståendet tycktes så vilt och orimligt, att ingen av de andra trodde
på detta: ”Har du druckit för mycket vin?”, raljerade de. Men killen i fråga
gav sig inte. Själv skulle han ta bilen direkt till Berlin på en gång och ”se
hur det ser ut på andra sidan!”.
När de växte upp hade Västberlin framstått som endast en grå
massa på deras karta i geografiboken. Östberlin hade tecknats med alla gator
och landmärken, men Västberlin var inget att lära sig om, varför inte heller
några vägar eller annat hade satts ut. I skolan hade de lärt sig ryska som sitt
andraspråk, på samma gång som de också var många som även pluggade engelska,
eftersom de läste två främmandespråk på gymnasiet. När först insikten om att
muren faktiskt hade fallit klarnat tog
givetvis nyfikenheten över: självklart skulle de dit. Att detta sedan inte omedelbart
blev den fantastiska upplevelsen de väntat sig berodde på att de hamnade i Kreuzberg
vilket då var allt annat än ”flott”. I dag har Kreuzberg rykte om sig att vara ”hippt”,
och de nerklottrade fasaderna utgör ur detta perspektiv inte längre något
problem. För den som i slutet av 80-talet ville ha en omedelbar inblick i hur
det rika Väst såg ut var det dock förbryllande att mötas av en gatubild som
kännetecknades av stor social eftersatthet och en tidigare osedd täthet av
turkiska invandrare.
Vad gäller övervakningen i gamla Östtyskland berättar Corina
att det centrala Romeo och Julia-temat i den medierade filmverkligheten i Weissensee aldrig skulle kunnat utspela sig
i verkligheten, därtill var Stasis verksamhet allt för rigorös och omfattande. Hon accepterar dock
givetvis att sådant får förekomma i en tv-serie. Idealen var höga, och
föreställningen om den goda staten där medborgarna lever i fördrag med varandra
var vad som motiverade den intensiva övervakningen och indoktrineringen av sina
medborgare redan från tidig ålder.
På samma gång medger Corina – precis som det framstår i Weissensee – att tiden slutligen hade
mognats för ett systemskifte. Den unga generationen hade alltmer tappat tron på
det östtyska projektet, och staten framstod inte längre som självklart god i
deras ögon. Det var bara en tidsfråga innan tröttheten och ironin skulle ta ut
sin rätt. Visst hade de lärt sig alla kampsångerna utantill – kampsånger som Corina
kan än i dag – men det uppväxande släktet hade också redan då börjat titta på
tv-program från väst. Det hade inte gått att vara sig konkret eller ens mentalt
fängsla en hel befolkning längre så som man annars i stort hade lyckats med
sedan statens födelse. Corina själv såg inte fram emot att tillbringa resten av
sitt yrkesliv som lärare i sin hemstad Chemnitz, vilket annars var planen.
Samgåendet mellan Öst- och Västtyskland blev inte så enkelt
som man hoppats på. Det var givetvis ett gigantiskt politiskt projekt som inte
minst förbundskanslern Helmut Kohl fått mycket kredit för, på grund av sin
övertygelse och sitt arbete för implementeringen av detta. Åtskiljandet som
ägt rum gick emellertid inte att betrakta som endast en smärre parentes i historien,
därtill hade för mycket hänt både relationsmässigt, ideologiskt och
samhällsmässigt. Corinas egen pappa hade på grund av en del förvecklingar dittills
aldrig fått träffa sin egen pappa som bodde i Västberlin. Han hade givetvis
fått erbjudandet, dock med motkrav om att spionera på Västtyskland. Detta hade
han avböjt. Senare blev det för sent.
Nu var dock vägen öppen, och folken kunde förenas med
varandra igen. Uppenbarligen var de dock inte på samma nivå, och enligt rådande
diskurs var det västtyskarna som framstod som välgörarna, medan östtyskarna var
de som skulle ”lyftas”. Kanske beroende på flera faktorer kunde inte oväntat
östtyskarna uppleva sina nya landsmän som Besserwisser.
Efter murens fall fick Corinas gamla hemstad tillbaka namnet
Chemnitz, fast i hennes pass står det att hon föddes i Karl-Marx-Stadt. Allt
taget i betraktande känner hon sig ändå tacksam för att det som hände faktiskt
hände. Även idag har hon kvar familj och släktingar i Tyskland, och hennes tyska
brytning kommer aldrig att försvinna ur hennes svenska. Femton år i Sverige har
dock påverkat henne på flera sätt, och det innebär inga problem för henne att
vara en ”1:e klassens invandrare”. Tyskland och det mesta av vad som allt mer
kommit att förknippas med tyskt har hög status – i själva verket växande status – i det svenska
samhället.
-------
Och härmed är vi redo för cheesecaken som hunnit tina litet,
danke schön.
Bitte.
Kommentarer
Skicka en kommentar