Fortsätt till huvudinnehåll

Vad är tempen på skolkulturen?


Jag lyssnade till ett anförande av rektorn för "Britain´s Strictest School", Michaela högstadieskola i Brent (efter ett tips av Isak Skogstad: thanks, mate!). Katherine Birbalsingh är en mycket inspirerande talare och förklarar vad som gör deras skola unik och varför deras elever åstadkommer så fantastiska resultat. Talet finns här.


Nerven i hennes anförande - samt uppenbarligen i hela hennes sätt att tänka vad gäller skola och utbildning - är att barnen har rätt till en god utbildning. Lärande sker dock inte av sig självt utan förutsätter att det finns en kultur som är gynnsam för just lärande. Och en gynnsam kultur bygger i sin tur på en uppsättning artikulerade kärnvärden.

Vad är det då för kärnvärden som Birbalsingh lyfter fram? I grunden är det givetvis inga märkvärdiga saker; poängen är så bara att de verkligen gör och inte bara pratar om dem. Föreställningen om att samtliga aktörer har ett personligt ansvar som man inte kan smita ifrån är själva grundstommen - och detta inkluderar både föräldrar, barn och skolans personal. Det är helt avgörande att det råder ett lugn på skolan, och det är imponerande att höra hur hon betonar att ifall inte barnen beter sig väl, "it is MY fault!". Lärarna kan med andra ord vara hur excellenta som helst, men är det inte lugnt på lektionerna sker inte lärande så som det är menat. Och på Michaela vill de inte slösa med tiden.

Många elever kommer från familjer som inte har sin hemvist på gräddhyllan. Detta är ytterligare en anledning till att inte acceptera slöseri med tid och resurser. Detta är i övrigt också en anledning till att barnen får läsa böcker av "Dead White Men". Andra har möjligen råd att raljera med "kulturarvet", exempelvis Charles Dickens, fast på Michaela vill de säkerställa att i synnerhet barnen från mindre privilegierade hemförhållanden ändå får med sig tillräckligt med allmänt kulturgods.

Intressant nog lägger inte lärarna allt för mycket tid på individuell återkoppling. I stället menar de att de flesta misstag som barnen gör när de exempelvis räknar matte eller skriver uppsatser är snarlika misstag. Ett optimalt utnyttjande av tiden innebär därför att satsa desto mer på bra undervisning som når alla elever på en och samma gång. Individuell respons kan ge såväl barn själva som deras föräldrar en känsla av välmående och att känna sig sedd - en upplevelse som givetvis inte ska underskattas - men lärandet står inte i paritet till tiden som läggs på det. Enligt rektorn och lärarkåren på Michaela.

Efter att ha lyssnat klart till denna entusiastiska rektor googlar jag skolan och läser tidningen the Guardians reportage om dem: "´No Excuses´: inside Britain´s strictest school". När man läser detta kan man få intrycket att Michaela nog är rätt så extrema i sina hållningar och åsikter vad gäller ett gott uppförande. På samma gång måste dock "extrem" i så fall givetvis förstås ut ifrån en föreställning om vad som är "normalt". En reflektion många av oss nog delar härvidlag är väl egentligen att vi har tröttnat på mycket av det som kommit att bli normaltillståndet på många av våra skolor med massor av stök och oro. Så var är ett "normaltillstånd"? Vad innebär det att ha en frisk skolkultur?

På den skola jag arbetar jobbar vi mycket med att försöka "sätta" kulturen, och i vårt arbetslag frågar vi oss om det går att skapa en motkultur där lärande i all dess komplexitet får vara själva poängen med allt vi håller på med - för det är väl egentligen det som ÄR poängen med det hela? Det är inte alldeles lätt. Men vi vet ju vad som står på spel, nämligen ungdomarnas framtid. På samma gång som vi har fina ungdomar som vi verkligen gillar och ofta känner oss stolta över tror vi nog att många av dem skulle kunna uppnå ännu högre mål än vad de gör idag. Nyckeln, tror vi, är i hög grad att jobba vidare med skolkulturen.

På engelska: "Culture determines outcome".


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…