Fortsätt till huvudinnehåll

Att känna igen en bildad människa


Har man sportlov ska givetvis ägna sig åt sådant som man inte annars har tid med eller riktigt orkar. För min del kan det innebära att se ytterligare ett par avsnitt av SVT:s "Idévärlden", däribland avsnittet då sociologen Roland Paulsson är dagens teoretiker och så klart upplagan med Dick Harrison. 

Nu har jag tittat på Harrison-avsnittet. Vad är viktigt att kunna, och vilka kunskaper bör premieras? Frågan är klassisk och låter sig ingalunda besvaras enkelt. Kortsiktigt betraktat förefaller dylika frågor visserligen sällan problematiska - det är väl bara att fråga arbetsmarknaden vad de efterfrågar, sedan lägger vi till lite grann "kulturellt", och sedan kör vi: what can possibly go wrong? -  fast som tweeten nedan illustrerar kan rätt mycket ändå lätt gå fel. Det räcker att man får för sig att horisonten tar slut där den egna ligusterhäcken skjuter stolt i vädret. 


Vet vi hur världen ser ut om ens fem år? Nej, det gör vi givetvis inte. EU har punktat åtta så kallade nyckelkompetenser, och dem bör man väl rimligen kunna ställa sig bakom, inte minst därför att de förefaller vara inte alltför tids- och situationsbundna. De handlar om konkreta förmågor, som att kunna kommunicera på flera språk, och att navigera inom matematikens och teknikens värld, som att kunna hantera ny digital teknik. De handlar även om attityder och att förmå förhålla sig konstruktivt till en föränderlig omvärld med dess krav på ständigt lärande och interaktion med andra, inom såväl arbetsliv som övriga arenor. Därtill kommer givetvis förmågan att kunna uppskatta "det kulturella" - och så vidare. 

Men åter till "Idevärlden". Programmet tar sin utgångspunkt i Dick Harrisons kritik av det svenska utbildningsväsendet vilket han menar befinner sig i fritt fall. Efter att han fått förklara sig fortsätter meningsutbytet då ytterligare tungviktigare inom den akademiska världen får ge sin syn på saken. Håller de med honom? I enlighet med programidén som bygger på den mycket sympatiska insikten att somliga samtal måste få ta tid, och där det viktiga inte är vem som "vinner debatten", ges det stort utrymme åt perspektivering och sondering av de utbildningsfilosofiska terrängen. I en tid då yngre människor bevisligen presterar allt sämre på högskoleprovets läsförståelsedel tål givetvis en grundläggande fråga rörande kunskapssyn och bildningsuppfattning att diskuteras. 

Ingen av gästerna är beredda att allt för explicit sätta ord på vad vi måste kunna, i termer av vilka kunskaper vi måste besitta som människor och som medborgare i Sverige och i världen; däremot betonar alla tre vikten av att vi lär oss att tänka. Konstprofessor Gertrud Sandqvist får bland annat frågan hur hon känner igen en "bildad" människa då hon ser henne? Hennes svar tål att begrundas (klicka HÄR):






Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…