Malätna argument, engelskan och "Dom for President!"

I morgon börjar jobbet igen, och det finns lite att pyssla med innan dess. På samma gång känner jag mig pigg på lite metadebatt. Ifall någon har något klokt att bidra med i den vägen är det bara att kommentera längre ner. Tänk gärna på att dina kommentarer kan berika texten ytterligare - och det kanske behövs.

Fem observationer som ligger överst i högen:

1) Malätna argument.
Rätt många som tagit ton i debatten har ondgjort sig över såväl "lata ungdomar" som "lata lärare som inte kan lära ut rätt". Mot den bakgrunden är det intressant att iaktta att de flesta som yttrat dylika saker ändå inte själva orkat läsa min artikel särskilt noggrant (eller alls). I samtliga fora jag stött på där frågan blötts de senaste två veckorna har jag nämligen kunna notera följande argument, i lite olika varianter: "Men det är ju bara att använda sig av vi/oss eller they/them, då förstår man att det inte är svårt med de/dem!". Problemet med dessa argument är bara att de är angripna av mal sedan en bra tid tillbaka. Och det är precis detta jag tar upp i min debattartikel. Ironiskt nog kan man uppenbarligen känna sig helt säker på sitt svar utan att ens ha förstått frågan själv. Detta är visserligen väldigt vanligt, och det är ju för väl att man inte behöver ha tänkt helt klart förrän man har rätt att få yttra sig i Sverige. Fast hur klädsamt är det på en skala när till och med de som borde förstå bättre ändå inte gör det? Min inställning lyder: alla behöver inte landa i samma slutsats som jag, fast låt oss syna argumenten tillsammans. Är de malätna, då är de.

Andra stycket: numera inte alls ovanligt att till och med etablerade massmedier inte kan hålla ribban.

2) Engelskans you/you.

En del försöker göra gällande att vårt språk skulle förlora en avgörande betydelsebärande distinktion ifall vi skulle slopa de/dem till fördel för "dom". Jag tänker inte orda mera om hur jag själv tänkt kring detta tidigare, annat än att jag förstår precis hur man kan tänka så. Fast sedan har vi ju det här med exempelvis engelskan (som en del som sagt gillar att lyfta fram). För. Av någon anledning. Verkar de klara sig. Rätt så bra. Fastän de har "you" i både subjektsform och objektsform - i såväl singular som plural. Så här på stående fot kan jag inte erinra mig hur det kunde bli så i engelskan, att det blev samma i både singular och plural, och det förefaller inte heller helt optimalt att ha det så. Men att det bör gå att ha en enhetsform åtminstone i plural utan att språket med nödvändighet lider någon avgörande skada kan vi väl ändå vara överens om? På samma sätt som vi rätt snart kom oss över sviterna efter att ha slopat verbens pluralformer?

Från Sveriges radios hemsida: "det katolska prästerna"

3) Jag var inte ens först.

Så här i efterhand har jag noterat att jag inte ens var först med att offentligt lyfta fram problemet som vi har idag. Många före mig har velat diskutera hur "dom" skulle kunna lösa svårigheterna som många har med att göra distinktionen mellan subjekts- och objektsformen i tredje person plural. Däremot har jag inte tidigare noterat att någon lyft fram de problem som många numera har även med de/det. Här om dagen upptäckte jag dock att Per Ledin, professor i svenska vid Södertorns högskola skrev om just detta på sin blogg för tre år sedan. Han medverkade även i Språket i P1 (och har förmodligen lyft fram sin tes i ytterligare sammanhang som jag inte känner till). Jag anar att det är fler än han som noterat och skrivit om detta vidgade språkliga problem i offentliga sammanhang. Så jag var alltså inte först, fast ändå blev reaktionerna så kraftiga. 

4) Ett otympligt system.

Ifall någon fortfarande undrar - samt orkat läsa så här långt - kan jag säga att jag själv givetvis kommer att undervisa mina elever i hur de ska använda de/dem/det (och i motsats till Per Ledin kommer jag också att även fortsättningsvis skriva de/dem på min blogg; jag är ändå gymnasielärare och får agera modell åt mina elever). På samma gång tycker jag dock verkligen vi har ett otympligt system som det är idag. På gymnasiet är det definitivt så, att man inte kan få mer än betyget D i svenska 3 ifall man inte behärskar denna egenhet. För många är dock arbetsminnet redan överbelastat när de sitter och skriver sina PM vid Nationella provet: innehållet, källorna, strukturen, ordvalet, syntaxen - det är mycket att tänka på. Har då inte de/dem/det automatiserats får det ofta stryka på foten i en pressad situation. De/dem/det är, än en gång, en rätt så marginell språklig företeelse fast belastad med rätt mycket prestige. Kan man inte detta anses inte språket förenligt med de skriftspråkliga normerna, och då blir det max E när det gäller just den språkliga aspekten. 

5) Den som ger sig in i leken.

Det har varit en spännande upplevelse att vistas i den mediala hetluften ett litet tag. Någon kanske undrar om inte det tär på psyket med alla besvärliga kommentarer man får läsa om sig själv? Det tycker jag faktiskt inte alls. Det är klart, har man yttrat sig på ett sätt så att man har anledning att känna ånger blir den upplevda prestigeförlusten givetvis enorm, och då vill man nog helst gömma sig någonstans och vänta på att det blåser över. Fast så är ju inte fallet för mig, utan jag känner mig tvärtom stärkt i min uppfattning att vårt skriftspråk behöver en liten justering. Jag vet också att väldigt många tänkt och tänker samma tankar som jag. Nu gäller det bara att vänta in vad som blir nästa steget. 

"Dom for President!". 

Tidigare blogginlägg i "dom"-serien:
"The times they are-a-changin´"
"En vecka i dom-tecknet"
"Medieträning, eller?"