Sittandes på nålar, med olustkänslan i magen

Problemformulering:
Läraryrket är komplext och svårt. Inte minst ställer det höga krav på ledarskap. Detta gäller inom klassrummets väggar där såväl läraren själv som eleverna blir vinnare eller förlorare, beroende på hur väl läraren lyckas med sitt uppdrag att undervisa, inspirera, skapa förutsättningar för interaktivitet samt säkerställa studiero. Samtliga dessa komponenter är oumbärliga och utgör ömsesidigt varandras förutsättningar. Beroende på elevunderlaget får läraren anpassa sitt ledarskap så att maximalt lärande kan ske.

Ytterligare komplexitet i utövandet av ledarskap tillkommer när arenan förflyttas till utanför klassrummets fyra väggar. Detta inträffar när läraren bestämmer sig för att lärandet kan optimeras ytterligare genom att göra studiebesök av olika slag. Sådana ansatser får givetvis förberedas noggrant, och eleverna ska ges de bästa förutsättningarna att förstå vad syftet är och hur de förväntas agera när de träder in på någon annans hemmaplan. Ändå kvarstår faktum att läraren givetvis tar en risk genom att något släppa på kontrollen. Mycket kan vinnas, men det är inte självklart att så sker.

Scenario 1:

Ponera att läraren har bestämt att klassen ska få gå en guidad tur genom X stad. Guiden ställer upp och förbereder sitt material. Anpassning sker till målgruppen. Ändå är ju guiden givetvis inte bekant med elevgruppen ifråga och förväntas inte ha en fostrande roll under just dessa 45 minuter. Här är fokus på att presentera och berätta om ett intressant innehåll. Vad händer då när en eller flera elever under rundturen visar uppenbart ointresse, drar sig undan gruppen, pratar och skrattar med varandra om helt andra saker, kanske bemöter guidens pedagogiska frågor med ironiska kommentarer? Här får läraren givetvis intervenera, försöka att uppmuntra till fokus, kanske till och med ge en uppmaning till skärpning. Ändå är det ingen enkel situation att hantera, och läraren kan till och med få för sig under rundturen att detta i själva verket är pinsamt, ohanterbart, ett misslyckande. De flesta av eleverna sköter sig, fast ett fåtal kan förstöra för många. Det kan till och med hända att guiden avslutar turen genom att säga till klassen att det i detta fall inte går att tacka för visat intresse. Somliga elever har misskött sig och varit en skam för sig själva, sin lärare, sina kamrater och sin skola. Guiden är inte vresig utan enbart vuxet tydlig. En del av tonåringarna framför honom verkar enbart tycka han är vuxet töntig.

Scenario 2 - en annan elevgrupp:

I samråd med en kollega har läraren bestämt sig för att ta med sina elever till närmaste storstad. Buss hyrs in, studiebesök bokas, kvällsmat arrangeras, biljetter till teatern på kvällen köps. Besöket förbereds noga på lektionstid, ansatsen är seriös. Här ska teoretiska studier i klassrummet kombineras med fältstudier, avslappnat socialt umgänge och kulturkonsumtion.

Länge kan det gå bra. De myndiga eleverna visar mestadels upp sina fina sidor då de deltar i aktiviteterna under dagen. Mycket är lärorikt. Sist på eftermiddagen har läraren tillsammans med sin kollega planerat ett par timmars egentid åt eleverna, då de får ströva fritt på stan före kvällsmaten och teaterföreställningen. Solen skiner, och vem blir inte glad då?

Ändå kan det bli fel. Två timmars fritid sist på eftermiddagen en vanlig torsdag är mer än en del elever kan hantera. Där lärarna hade sett framför sig lite kravlöst fönstertittande och cafébesök är det andra som får för sig att det ska drickas öl. Och inte bara en öl, utan … ett gäng. Resultatet visar sig snart i teatersalongen. Pjäsen är inte alldeles publikfriande utan tvärtom ganska krävande med sin gestaltning av politiska och ideologiska tidsbilder och resonemang, i kombination med allusioner till klassiska giganter från litteraturens och scenkonstens värld. Skådespelarna gör vad de kan för att frammana magin, och de flesta besökare har betalat stora pengar för att vara där. På kultursidorna har föreställningen fått utmärkta recensioner, och i klassrummet har läraren gjort sitt för att bygga upp en förväntan.

Men ändå kan det alltså bli fel. Av 46 elever är en del tydligt berusade. De växelvis somnar, sätter upp fötterna på stolen framför, fnittrar och småskrattar, pillrar med sina mobiltelefoner eller håret hos kamraten som sitter framför och som inte alls är road av detta). Trots att det inte är första gången som dessa elever är på teatern, verkar en del ha för sig att detta är skolbio? Ändå kan inte läraren gripa in där han sitter i mörkret, annat än genom att lågmält försöka påkalla somligas uppmärksamhet, göra uppmanande och varnande tecken. Fast rummet är verkligen inte klassrummet hemma, här råder en överenskommelse teaterbesökarna emellan. Eller: här borde råda en överenskommelse samtliga teaterbesökare emellan. Sittandes delvis på nålar, med känslan av olust i magen, får läraren anledning att allvarligt fundera över sin yrkesroll och sitt yrkesval.

Efter första akten kan man tänka sig att en av de övriga besökarna riktar sig till läraren och frågar om detta är hans elever? Efter ett jakande svar: ”Håll då ordning på dina xxx elever!”. Samma – fastän vänligare – besked från en av dörrvakterna: ”Går det att få ordning på dina elever?”. Nu får läraren ägna pausen åt att ha skaffa sig en överblick, identifiera vilka de mest stökiga elementen varit samt ta kontakt och ha allvarliga samtal. Klarlägganden görs, ultimatum ställs utifrån rubrikerna Oacceptabelt!, Sitta kvar i foajén under andra akten eller följa med in och vara helt tyst?

Slutsats:
Hemma igen får läraren anledning att åter igen reflektera över dylika studiebesök. Vad är poängen? Visst kan det finnas lärdomar att hämta ur detta för samtliga inblandade. Och visst kunde läraren också notera att majoriteten skötte sig väl; somliga av kamraterna tog öppet avstånd från alla dumheterna, försökte till och med tala busarna till rätta. Och - med avseende till scenario 2 - under andra akten gick det ju förhållandevis bra. Men olustkänslan när det pågår, känslan av näst intill maktlöshet samt skam på elevernas vägnar är nästan outhärdlig. Återstår för läraren ifråga att träffa sina övriga kolleger, ventilera frågan samt försöka agera konstruktivt och framåtriktat. Utfallet är inte givet, och många lärare väljer, kloka av skada, att inte arrangera dylika studiebesök åt sina elever. Kostnaden är för hög, tycker de, och vem kan klandra dem?

Något helt tredje:
Allting är dock inte i moll. Exempelvis denna version av Hava nagila som nog är en av de coolare versionerna jag hört hittills: