Fortsätt till huvudinnehåll

En vecka i dom-tecknet

När gymnasieläraren Henrik Birkebo i helgen skrev en debattartikel i SvD om att vi i skriftspråket borde ersätta ”de” och ”dem” med talspråkets ”dom”, delades landets befolkning upp i vi och dom." (Anders Q Björkman i SvD)
Det har nu gått en vecka sedan min debattartikel "Det är dags att slopa de och dem" publicerades i Svenska Dagbladet. Den har i skrivande stund delats 11464 gånger vilket är rätt så mycket. Enligt Emanuel Karlsten finns det emellertid forskning som visar på att "59 procent av alla artiklar som sprids i sociala medier delas utan att läsas." och med tanke på den övervägande delen av kommentarer i olika fora förefaller inte detta osannolikt, då den stora majoriteten inte ens riktigt verkar förstå frågan. Detta kan jag dock bjuda på, och det säger jag i all ödmjukhet. 

Frågan om de/dem/det är mer komplex än de flesta tror vid första anblicken, och som jag också fick fram i radioprogrammet Karlavagnen är det mitt intryck att väldigt många hamnat i någon sorts chocktillstånd och därvid inte tänker helt klart. På samma gång måste jag erkänna att jag kände ett styng av irritation här om dagen då någon - lärare till och med - för 200:e gången "tipsade" om engelskans they/them, som om detta skulle lösa knuten. Jag försökte att inte låta som en översittare då jag svarade personen att "du är på god väg. Till ca 50 %", fast frågan är om jag lyckades?


Men det har som sagt varit en spännande vecka. När sådant händer blir man givetvis "a local hero" på sin arbetsplats. Kolleger har varit uppmuntrande, och det finns ingen ände på alla glada tillrop jag fått från eleverna ("du är king!", "jag tittade på programmet tillsammans med min mamma!" och så vidare). Min rektor sade på vårt APT att "det är spännande att följa Bob Dylan, men man kan också följa Henrik Birkebo". 


Det är givetvis smickrande med all uppmärksamhet. På samma gång har jag nog förvånats över att det i grunden inte dykt upp några för mig nya motargument. Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet, skrev ett långt, sakligt och uppmuntrande mejl till mig, där han pekade på någon alternativ lösning på det problem jag identifierat. Hans tankar har även gestaltats i en initierad och välövervägd "Under strecket" som publicerats i dagens SvD"Det vore en vinst att göra sig av med dem". Josephson föreslår "de" som en superform, men jag menar alltså fortfarande att "dom" är bättre: "Dom" har fördelen av att vara i linje med talspråket, och problemen som många upplever med att skilja på "de" och "det" torde även lösas på ett pedagogiskt smidigt sätt ifall "de" helt slopades ur skriftspråket. 


Typiskt för vårt moderna informationssamhälle har allting gått väldigt fort. Redan under lördagen och söndagen mejlade SvD:s debattredaktör till mig att det "rasar in" kommentarer och mejl. På måndagen hade jag lektion med bägge min treor i svenska, och då ägnade vi någon tid åt att tillsammans gå in på SvD:s öppna debattforum. Eleverna häpnade över samtalstonen, medan ett par stycken tog tillfället att skriva någon rad. Någon timme senare fick jag samtal från Sveriges television samt Sveriges radio, och rätt snart hade jag gjort upp om flera framträdanden i media. Med ett par timmars respit stod en reporter från SVT i mitt klassrum vilket sedan blev ett långt inslag i Aktuellt på kvällen kl 21. I sin språkkrönika "De och dem är snart dömda" Dagens Nyheter igår skriver Patrik Hadenius att "När Aktuellt ägnar en språkfråga nio minuter, då är ett jordskred nära.


I tisdags medverkade jag sedan i SR:s klassiska Karlavagnen. Pernilla Arvidsson ledde programmet och hemma ifrån vardagsrummet fick jag via telefon inleda programmet eftersom det var jag som var "brandfacklan". På torsdagen var det dock dags för SVT:s debattprogram Opinion, och då var det bara att knalla iväg till tv-huset i Göteborg. Detta var första gången för mig att vara med i direktsändning i tv, och jag hade tidigare på dagen bett mina elever om lite tips inför framträdandet: "Ni känner ju mig, hur jag uttrycker mig, mitt kroppsspråk". Någon betonade att jag skulle vara tydlig, och någon annan påminde mig om att vara ödmjuk. Ytterligare någon hade läst någon bok av en "manipulatör" och demonstrerade hur jag skulle hålla händerna i någon stilfull pose framför kroppen för att göra maximalt intryck. Själv drog jag mig till minnes hur Göran Persson alltid brukade ta av sig glasögonen och sänka röstläget lite grann när han skulle mana till folkdjupet. Det blev med andra ord ett glatt och uppsluppet samtal vi hade där i klassrummet. Jag sade till dem, att de kanske är med om att skriva språkhistoria, och att detta inte är något som händer varje år. 





Nåväl, hur var det då i tv-huset? Jo, men det var spännande. Före programmet pratade jag med Tobias, som var han som några dagar tidigare tagit kontakten med mig och fått in mig i programmet. Tobias arbetar som researcher och han berättade även för mig att han är mycket språkintresserad samt talar kinesiska. Jag hade tidigare delgett honom mina observationer gällande hur exempelvis texter kan se ut på SR:s webbsajt, och där skribenten ifråga inte alltid verkar behärska "de/dem/det". Tobias tog upp tråden nu och menade att detta möjligen kan bero på att journalisterna inom etern per definition är väldigt talspråksorienterade. I kombination med att antalet korrekturläsare skärs ner runt omkring på de olika redaktionerna är det inte omöjligt att texter med språkfel därvid kan komma att publiceras utan att någon egentligen reagerar. Tobias hann även tipsa mig om att vara koncentrerad när först kameran var på, eftersom medverkande alltid brukar säga efteråt att "tiden gick väldigt fort!". 



Själva samtalet som jag hade med Katarina Harrison Lindbergh blev mestadels ett skummande på ytan. Tiden var knapp, och programledaren Olle Palmlöf kanske inte heller var lika inläst på just detta som han var på de övriga två inslagen. Jag kände mig ändå nöjd efteråt och inbillar mig inte heller att man får till stånd någon språkreform i svenska språket genom att framträda några minuter i Opinion. Däremot var det roligt att studion var full av gymnasieungdomar, och det kom fram en svensklärare efteråt och tackade mig. Det var hennes elever som var där, och de hade kommit dit för just detta inslag. Tveklöst är det så att somliga ungdomar vill ha kvar de/dem, och då gäller det rimligen de som någorlunda behärskar denna distinktion. Har man äntligen lär sig någonting är det också roligt att få använda sig av det.
Senast i går publicerad Dagens Nyheter en krönika av Patrik Hadenius där han tar upp en aspekt av språket som vi inte kan bortse ifrån, nämligen frågan om prestige. Det finns rationella skäl att överväga då vi diskuterar huruvida "dom" ska släppas in i finrummen eller ej. På samma gång är emellertid språk så mycket mer än en fråga om ren logik och uttrycksfullhet. Språk handlar också om estetik, känslor och makt. Hadenius gör följande fyndiga påstående: 

"Men det starkaste argumentet – och det som jag tror är avgörande för att vi fortfarande skriver de och dem – är bildningsskryt. Att skriva ”dom” är detsamma som att påstå att man inte lärt sig språket ordentligt, att man inte kan grammatikens allra enklaste regler. Och det är en signal som få vill skicka. Det vore som att ha vita tubsockor i sandalerna."( ibid.).
Nu gäller det att blicka framåt. Debatten kommer helt säkert att fortsätta.



Källor:
SVTPlay: Aktuellt (börjar vid 18.50 - kan ses två dagar till!)
Maria Ludvigsson: "Elitist kan du vara själv" (SvD)
Anders Q. Björkman: "Vi bidrar till att göra svenskan fattigare" (SvD)
Malte Persson: " Barn som får läsa kan skilja på de och dem" (Expressen kultur)
Patrik Hadenius: "De och dem är snart dömda" (DN)
Sveriges Radio, Karlavagnen: "Skriva som du pratar?"
SVT Opinion live (20 min in i programmet - vid 23.20 kan noteras hur jag sticker ner handen i kavajfickan. Jag hade tagit med mig ett citat på två rader ur Bibeln 1917 års översättning som jag planerat att läsa högt. I detta korta citat kan bland annat noteras två exempel på verbens pluralformer samt ett personligt pronomen som vi inte har längre. Tillfället försvann dock, eftersom tiden som sagt var knapp).



Lars-Gunnars Andersson: "Nu är dom på gång igen" (GP, 30/10)




Kommentarer

  1. Jag tycker fortfarande att det skulle vara betydligt mer intressant att diskutera språkförändringar i ett bredare perspektiv. Hur fler och fler fick tillgång till skriftspråket under 1900-talet. Kanske anknyta till stavningsreformen 1906 och debatten innan den, och varför vi inte har haft någon stavningsreform sedan dess. Men det är klart, det är troligen inte särskilt klick-/delningspopulärt och knappast ett ämne för en debatt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det står var och en fritt att själv skriva en debattartikel, Ylva. Brinner du för stavningsreformer kanske du behöver skriva?

      Radera
    2. Om jag överhuvudtaget brinner för något så är det för förståelse för språkförändringar (och att allt förändras) i ett brett perspektiv. Och hur kan jag väcka intresse för att debattera det. Är det ett debattämne att vi måste acceptera förändringar vare sig vi gillar dem eller inte? Som ett exempel utanför språkvärlden: Vi har vad jag vet ingen debatt om hur vi kvinnor ska slippa komma i klimakteriet.

      Radera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…