Fortsätt till huvudinnehåll

Alice i Underlandet


Rätt ofta får man jobba baklänges: man börjar vid målet för sedan att ta sig baklänges steg för steg till dess man befinner sig där man är just nu. Sedan är det bara att ta sig framåt igen längs den utstakade vägen.

Ett sådant konkret fall för oss just nu är då vi vet att vi som en del av ett Nordplus-projekt ihop med en dansk gymnasieklass i början av april kommer att gå på Stadsteatern i Göteborg. Vi ska då se föreställningen Alice i Underlandet, och tanken är givetvis inte "bara" att det ska vara underhållande, utan att det även ska leda till lärande. Detta är alltså målet. (Innan dess ska eleverna även hinna spela in ett radioprogram där de redovisar, reflekterar över och analyserar kopplingarna mellan personlig identitet och språk. De kommer även att ställa sig frågan hur vi ställer oss till olika språkliga varianter. Detta ämnesområde kallas sociolingvistik - eller språksociologi - och vi har redan talat om det ett par veckors tid).

Men alltså, Alice i Underlandet. Själv har jag aldrig tidigare läst boken, men det har jag gjort nu. Ska man ha en chans att tända eleverna får man själv vara tänd först. Och nu ska vi alltså definitivt läsa boken i helklass tillsammans. I en BBC-dokumentär jag såg här om dagen (se länken nedan) påstås det inledningsvis att detta är den mest citerade boken av alla näst efter Bibeln och Shakespeare - och jag hade inte läst den innan. I England firas "Alice Day" 4 juli varje år - och jag visste inte ens om det. Boken lär ha filmatiserats tjugofem gånger och varit föremål för otaliga teateruppsättningar - och jag visste inte ens om det.

Hur som helst, nu håller jag på att få upp ångan. Snart får det som sagt bli romanläsning i helklass, och det fina i kråksången är att jag även har eleverna i engelska. Lewis Carroll behagade väva in mängder av språkliga finesser och ordlekar i texten vilka ofta går åtminstone delvis förlorade i svenska översättningen, och dem vill vi inte gärna missa. På samma gång som jag inser att vi knappeligen kommer att kunna fördjupa oss i varje detalj finns det ett värde i att närläsa större delar av texten. Bland de inslag vi nog tvingas läsa mer översiktligt hör inte minst alla sånger med tydliga syftningar till klassiska engelska "nursery rhymes" samt dialogerna som bygger på riktigt filosofiska djuplodningar (exempelvis de som bygger på klassiska abstrakta resonemang angående tiden).

Min egen känsla när jag läste boken här om dagen var att jag var rejält uttråkad de första trettio sidorna. Vad var detta för någonting? Hur kan detta vara stor litteratur? Men sedan gick det som det gick. Till min stora förvåning började jag nämligen att sakteligen uppskatta och till och med roas av den galna, drömlika berättelsen och de skruvade karaktärerna. Det är ett uppvaknande likt det man kan erfara då man suttit ner och pratat med en person som i förstone tycktes "tråkig" men som man nu inser är allt annat än tråkig: Det var i själva verket inte den andre som var tråkig utan jag själv som behövde stilla mig och verkligen lyssna. Det var alltså premisserna det var fel på.

Här följer ett exempel på en av alla ordlekar i berättelsen, och i detta fall måste man bara beundra den svenska översättaren som - givet förutsättningarna - ändå i någon mening har lyckats (bilderna är klickbara):

Sammanhanget är att Alice har träffat på "den falska sköldpaddan" (vars namn i sig skulle behöva förklaras) som nu berättar om hur det var när han gick i skolan på havets botten. Som vanligt i Underlandet blir Alice konfunderad då hennes vanliga uppfattningar om normalitet och logik ställs på ändan. Hon går själv i skolan ovan jord, men det hjälper henne inget vidare här nere.










Carrolls bok kan läsas som en ironisk kommentar till alla ordvrängerier, alle formuleringar som gör anspråk på att vara både självklart tydliga och enkla att förstå - för den "som inte är dum eller missköter sitt arbete", vill säga, för att alludera till H.C. Andersens subversiva saga:



Slutligen, ett par tips för den hugade:
1) En BBC-dokumentär från 2015 då romanen firade 150 år.
2) En podd från Sveriges radio, även den från förra året: Snedtänkt med Kalle Lind.







Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…