Birkebos bästa blogg

Rätt ofta får man jobba baklänges: man börjar vid målet för sedan att ta sig baklänges steg för steg till dess man befinner sig där man är just nu. Sedan är det bara att ta sig framåt igen längs den utstakade vägen. Ett sådant konkret fall för oss just nu är då vi vet att vi som en del av ett Nordplus-projekt ihop med en dansk gymnasieklass i början av april kommer att gå på Stadsteatern i Göteborg . Vi ska då se föreställningen Alice i Underlandet , och tanken är givetvis inte "bara" att det ska vara underhållande, utan att det även ska leda till lärande. Detta är alltså målet. (Innan dess ska eleverna även hinna spela in ett radioprogram där de redovisar, reflekterar över och analyserar kopplingarna mellan personlig identitet och språk. De kommer även att ställa sig frågan hur vi ställer oss till olika språkliga varianter. Detta ämnesområde kallas sociolingvistik - eller språksociologi - och vi har redan talat om det ett par veckors tid). Men alltså, Alice i Underlande

Idag sägs det vara Alla hjärtans dag. I vår familj har inte denna amerikanska nymodighet varit föremål för annat än sporadiskt firande genom åren: geléhjärtan till barnen när de var små, någon tårtbit något annat år eller lite tulpaner till min fru. På skolan där jag arbetar har man somliga år fått känslan av att dagen snarare bidragit till en viss ångest på sina håll, då någon fått extra mycket uppmärksamhet medan någon annan verkar ha hänvisats till att ta sig genom dagen under radarn. Som vanligt alltså (här vill jag dock minnas att det blivit bättre, då elevvårdspersonal bidragit med sina specifika insikter och perspektiv). Hur som helst, samspelet i filmklippet nedan mellan de två virtuoserna Chick Corea och Hiromi Uehara kan få tjäna som en metafor för mänsklig samvaro, interaktion och kärlek, faktiskt, när det är som vackrast och mest storslaget. Att spela på i sin egen takt, följande enbart sitt eget lynne för stunden, är inte särskilt svårt. Det svåra är att även lyssna in

Jag hörde talas om projektet för några månader sedan och tänkte redan då att jag skulle vilja vara med en stund på en av deras lektioner. De kallar det för ”Humans of MÅG”. Förebilden är ”Humans of New York”, en etablerad företeelse som en person vid namn Brandon startade i 2010 (se deras hemsida nedan). Brandons vision var att i bild och text fånga ”vanliga” New York-bor i deras vardag. Medan några göteborgare tydligen sedermera har hakat på med "Humans of Hissingen" (dessa fyndiga göteborgare) befinner vi oss alltså nu på Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan. Här går det drygt tvåhundra elever på Språkintroduktionsprogrammet, av skolans sammanlagt tolvhundra, och idag ska ett gäng elever som bott i Sverige ett till två år träffa ett till antalet motsvarande gäng elever från Samhällsprogrammet. De ska intervjua varandra, och deras texter samt porträttfoton ska läggas ut på skolans hemsida: Detta är vi, så här ser våra liv ut, detta är våra drömmar. Introduktionen är

Ju mer jag hör och läser om hur en del engelska skolor i utsatta områden lyckats uppfinna sig själva på nytt så att de idag blivit rena framgångsskolor, ju mer nyfiken blir jag. Vad gör de som är så rätt? Första gången jag blev varse dessa skolor var när jag tillsammans med många många andra för drygt tre år sedan bänkade mig framför tv:n varje vecka under nästan två månaders tid för att följa den engelska dokumentären "Den övervakade skolan" (eng. "Educating Essex"). Sedan dess är det inte minst Åsa Melander som fått mig att tänka på detta igen och igen. Melander jobbade under 11 års tid med skolutveckling i Hackney, ett av dessa problemområdena i London, och är en engagerad twittrare och skribent, på sin blogg och i olika riksmedier. Idag skriver hon i GP: "Nu läggs grunden för framtidens skola" . En av mina kolleger på den gymnasieskola där jag själv arbetar i Trollhättan har bott i Hackney. Enligt henne är Kronogården, det område där många av vå

Idag är det semikolonets dag. Hurra.