Jag skulle
kunna tänka mig att fånga upp lite lösa ändar och relevanta följdfrågor som
uppstått i kölvattnet av vår debattartikel i GP för nästan två veckor sedan. Man
märker att skolfrågor debatteras flitigt i landets största tidningar och i
sociala medier, nya utspel görs ideligen. Det finns en poäng i att då och då
stanna upp och försöka samla tankarna lite.
Ett
klassiskt misstag man kan göra när man skriver en debattartikel är att man vill
famna för mycket, gärna få med allt. Detta låter sig givetvis inte göras,
därtill är skolfrågor allt för komplexa och mångsidiga. Personligen var jag
osäker på inför publiceringen hur vårt påstående angående betygsinflation
skulle tas emot. Detta väckte dock nästan inget motstånd, även vår gymnasieminister
konstaterade på Twitter att betygsinflationen är här. När man granskar Skolverkets statistik, SIRIS, låter detta sig ändå inte påvisas helt självklart, men just detta
är också en del av problembilden. Statistiken talar inte helt sanning,
verkligheten är av allt att döma värre än vad statistiken vill få oss att tro. Man
kan fortfarande möta människor – även lärare – som tycker att det inte går att
så att säga ”sätta sig över” andra lärares bedömningar i tidigare kurser (”fick
de ett godkänt betyg i åk 9 måste de ha varit värda det, åtminstone då”). Detta
är dock en ståndpunkt jag inte kan förlika mig med eftersom konkreta
färdigheter som att läsa och skriva inte är någon dagsfärsk kunskap som man kan
förlora under ett sommarlov, lika litet som att man glömmer bort att cykla
eller simma därför att man inte gjort det på ett litet tag.
En äldre
pensionerad lärare och specialpedagog som jag aldrig pratat med tidigare ringde
mig här om kvällen och tog upp just detta. Det är vi som möter barnen och
ungdomarna i vardagen som vet hur det verkligen ligger till, oavsett vad statistiken låter
påskina. Personen i fråga var mycket positiv till vårt utspel och höll med om allt vi skrev. På samma gång hade han önskat att artikeln ännu tydligare betonade de
verkliga kunskapsbristerna i matematik, men fastän vi visserligen nämnde dessa
i artikeln var det ingen av oss som undertecknade artikeln som är lärare i just
matematik varför vi inte heller lade så mycket krut på detta. Han hade
dock en poäng i vad han sade.
Det finns en
viss fara i att hänfalla åt ”anekdotisk evidens” (enstaka fall kan uppta
oproportionerligt mycket plats i ens medvetande) och skönmålning av forna tider
(”det var bättre förr”). På samma gång ska man inte underskatta den erfarenhet
man ändå skaffar sig genom att arbeta med ungdomar år efter år. När man jobbat
med hundratals ungdomar skaffar man sig insikter som inte alltid låter sig
fångas i statistiken. Det räcker inte att enbart överlåta åt statistiker och politiker att måla upp bilden av hur det ligger till. Men mer om detta nedan.
Vårt påstående
löd i grunden att det sätts för många snällbetyg, och den elevgruppen vi i mycket hög grad hade i åtanke var de elever vars kunskaper inte (än) motsvarar ens de lägsta betygen och därför löper stor risk att inte heller komma i kapp sedan på gymnasiet. På sikt kan mycket väl vänta utanförskap, då vi vet hur viktigt det är att ungdomar får med sig en gymnasieutbildning. Anledningarna till att det sätts snällbetyg är
flera och inte minst de tunga incitamenten till att det sätts snällbetyg tog vi
upp i vår debattartikel: ”genuin omsorg om barnen, skam, prestige, vinstintressen – hjärtats olika
strängar kommer i märkbar svängning”. Genuin omsorg om barnen är givetvis någonting positivt fast överdriven snällhet är inte det.
Nu till
tiotusenkronorsfrågan som en rektor ställde mig: hur åtgärda problemen? Bra
fråga! Är vi överens om problembilden är vi redo att gå vidare tillsammans. Med
tanke på frågans komplexitet blir givetvis även svaret komplext. På en
överordnad nivå behöver man exempelvis diskutera det besvärande i att skolan
och läraryrket åtnjuter en förhållandevis låg status i det allmänna
medvetandet. Goda resultat skapas inte i ett vakuum utan i en
viss kultur av förtroende och höga förväntningar. Dessa kärnvärden kommer i sin tur till uttryck i språket, både i klassrummet och hemma vid köksbordet, samt i
våra korta och långsiktiga val. Sådana allmänna attitydfrågor tänker jag dock inte ta upp här. Vad gäller
att motverka kraften i incitamenten som nämnts ovan skulle man på en mer praktisk
nivå kunna lyfta fram följande fem punkter:
- Lärare måste helt grundläggande få tid och förutsättningar att göra ett bra jobb. Många lärare känner inte att de får dessa förutsättningar idag. Tunga tjänster och för många andra uppgifter som tillkommit över tid gör att själva undervisningen hamnar i skuggan. Undervisningen ska – på riktigt! – vara kärnverksamheten i skolan. Allt som stör måste åtgärdas, såväl utanför klassrummet som i klassrummet. Det är exempelvis självklart att det ska finnas tillräckligt med elevvårdspersonal tillgängligt (spec.ped., soc.ped., kurator, hälsovård, annat).
- Det är ett faktum att brist på likvärdighet kan noteras inte bara mellan olika landsändar och olika skolor inom samma stad utan även inom enskilda skolor. Roger J Danielsson skriver i sin blogg om detta: "... tillämpningen [av betygssystemet] saknar uniformitet. Hur man än gör och oavsett vilket betygssystem som tillämpas kommer man att ha subjektivitet i bedömningar. Men den skulle minska både genom med att ha kalibreringsmöte med betygssättande lärare kollegialt och att man har gemensamma metoder på skolan." Själv känner jag ett stort mått av autonomi i mitt yrkesutövande, men för att säkerställa en hög grad av rättssäkerhet bör också autonomin underkastas ett visst mått av redovisningsskyldighet. På många håll sitter undervisande lärare i ensamt majestät och rättar såväl nationella prov som andra prov och redovisningar. I linje med tesen i artikeln i fråga ska alltså även lärare som sätter höga betyg behöva redovisa sitt underlag (uppgifter och bedömningar). Detta bör åligga rektorn.
- Det låter bra att ”lita till professionen” när det gäller att bedöma kunskaper. Men ska incitamenten ovan avväpnas behövs även mer av externt bedömda kunskapskontroller. Det är inte givet att externa bedömare alltid gör mer riktiga bedömningar, men det finns ändå en poäng i att de är externa och oberoende.
- Nationella proven är delvis felkonstruerade. Eftersom de delvis bygger på andra premisser än vårt betygssystem i övrigt blir resultaten missvisande (vilket vi tog upp i artikeln). Poängen med NP idag är att det går att jämföra resultaten bakåt i tiden, men i någon mån är det ändå kontraproduktivt med två parallella, delvis olika betygssystem. Antingen behöver alltså NP delvis revideras, eller också behöver de göras om helt och hållet.
- Politiker och huvudmän kan inte beställa höga betyg som vore det en vara. När det ändå görs – och det görs! – är det i andan av vad som kommit att kallas NPM (New Public Management). Oavsett vilka avancerade mätmetoder man använder sig av finns ändå risken att man glömmer bort att det är människor vi arbetar med.
Ytterligare aspekter av skolans verksamhet kan behöva revideras (skolans huvudmannaskap, ämnen i stället för
kurser, betygssystemet, med mera), men det får jag ta upp någon annan gång. Over
and out för denna gång. Mitt jullov är inte riktigt slut än, även om jag redan hunnit ägna ett par arbetsdagar åt rättningar. Nu: Downton Abbey som jag långt om länge kommit att få upp ögonen för.
Gedigen förslagslista. Jag tror att sambedömning inom och mellan skolor samt central bedömning av nationella prov behövs för att stödja en likvärdighet i bedömning.
SvaraRaderaDet finns att jobba med, Åsa. Tack för din kommentar.
RaderaSambedömning leder till likvärdig bedömning, men inte nödvändigtvis till rättvisande bedömning. Det måste finnas en oberoende kunskapsuppföljning på någon nivå. I ett så svajigt system som vårt behövs det inledningsvis på flera nivåer.
RaderaBra! Du tänker så klokt, Henrik!
SvaraRaderaTack Charlotte, och tack för ditt engagemang i första artikeln. :)
Radera