"Max nalle" och andra klassiker

Vårt barnbarn, Levina, sover over. Hon är drygt två år gammal och tycker om högläsning. Böckerna vi inhandlade för ett par decennier sedan står nu på en bokhylla där nästa generationen bokslukare kommer åt dem. En av mina personliga favoriter har alltid varit böckerna om Max, och det är som man säger: klass förnekar sig inte.

Vi tar god tid på oss då vi läser, Levina och jag. Boken är en fysisk artefakt, och de små händerna sveper över och pekar på de detaljrika bilderna. Hon säger orden efter mig. Hon har ett brett ordförråd fastän mestadels passivt än så länge. Det är emellertid endast en tidsfråga innan de egna orden kommer ikapp; hon tränar idogt.

För mig tog det lång tid - flera år - innan jag fick syn på den delvis parallella berättelsen i Max nalle. Fokus i bild och text är på Max som ömsom pussar och slickar nallen. Mindre i fokus är hunden som delvis gör samma sak fast med Max tofflor. På bilden nästa sida biter Max nallen, och även då tar hunden efter - och det är faktiskt rätt roligt.

När vi läst klart boken om Max blir det "Här är det lilla huset", och efter den blir det ...