Fortsätt till huvudinnehåll

En berättelse med plats åt alla?


Det fina med att ha en blogg är att man där kan få bearbeta ett urval av sina tankar i skrift. Tidigare "stora" ledare (öh, parallellen inte helt glasklar ...) höll sig alltid med en dagbok, just därför att de ville nerteckna och bearbeta vad som annars bara skulle ha passerat ostrukturerat genom huvudet (idag sker detta processande mer publikt och äger rum i sociala media). Personligen väntar jag på att ett visst debattinlägg kommer att publiceras i GP precis vilken dag som helst. Med tanke på hur angeläget det kändes för mig att skriva det och bearbeta det tillsammans med ett par kolleger hoppas jag givetvis på att det kan väcka ett viktigt samtal på flera nivåer. Men mer om detta senare.

Nu. Dagens ögonöppnare för min egen del var utan tvekan Björn af Kleens mycket utmärkta artikel i DN: "Den nya högern - ett eko från 1930-talet". I en tid när SD enligt Sifo:s senaste meningsmålning är Sveriges med god marginal tredje största parti - och i takt med Moderaternas väljartapp närmar sig dessa med bestämda steg - visar af Kleens reportage på att den politiska kartan håller på att ritas om på ett ännu mera omvälvande sätt än vad de flesta av oss trodde var fallet. Tendenser har blivit trender, och nej, högerextremistiska sympatier finns inte främst bland "obildade arga män på landet". Enligt af Kleens reportage framstår SDU, som exponent för en ny högerextremistisk rörelse i Sverige, tvärtom som ofta mycket välutbildade. De har dessutom ett växande kontaktnät bland de burgna.

Några reflektioner, i ett försök att förstå hur dessa nya politiker tänker:
1) Klass är viktigt för dem. De fnyser åt moderpartiets vulgära rötter med dess förtjusning i vit makt-musik och obildade uppsyn. Det framväxande släktet läser juridik på uni, går på jakt, frekventerar kulturella evenemang, klär sig med stil och lånar inte sin gom åt dålig champagne. Ska det stöveltrampas på gatorna kommer det inte att bli de (själva) som gör det.

2) Traditioner och idéer om svenskhet är viktiga för dem. Man kan framhålla att köttbullar är turkiska, julgranen tysk och Jesus jude, men idén om en särskilt svenskhet är ändå allt för attraktiv för att överge. Tillvaron förefaller allt mer fragmenterad och "vi" är i begrepp att dekonstrueras på ett sätt så att den gemensamma nämnaren kan tyckas allt mer svårfunnen. Ifall många människor i vårt samhälle inte lär sig språket, nationalsången, flaggar med svenska flaggan och firar "våra" högtider, då kan man känna att vårt "vi" faller ihop. Såväl SD som SDU ser assimilering som målsättningen för allt integrationsarbete. I motsats till SD verkar dock inte SDU tro på att assimilering kan äga rum (därför att de egna traditionerna sitter allt för djupt) och verkar därför förespråka att invandrare ska få hjälp att återvända till sina hemländer, alltså att deporteras.

3) SDU menar att de etablerade partierna är ur takt med tiden, hycklare, naiva och självgoda. En ny tid fordrar en ny karta och ett nytt ledarskap. När Eskilstuna kommunalråd i en tv-debatt säger att det går "jättebra" med integrationen i Eskilstuna, att det inte finns några problem och att de kan ta emot många fler nyanlända, då tappar hon all trovärdighet i deras ögon. När etablerade politiker och journalister talar om invandringen som et plus ("vi behöver arbetskraft" och "på sikt kommer de att berika vårt land även ekonomiskt"), är de förblindade av sin egen kollektiva självgodhet och förljugna agenda. SDU hämtar stöd för sin uppfattning om invandringens sanna skyhöga kostnader på såväl kort som lång sikt hos ekonomen Tino Sanandaji.

4) Till följd av ovanstående ser dessa nya riddare mot vad de upplever av dekadens och kulturell upplösning ett behov av en nationell nyorientering. Som väl är finns det massor av inspiration att hämta i andra länder, inte minst i Ungern. Även Tysklands 30-tal var en tid av nationell nyorientering, fast då är det inte Hitlers tankar och metoder som åsyftas utan ett skikt av intellektuella radikalkonservativa ur preussiska överklassen med sina rötter i officerskretsar. I linje med sina elitistiska ambitioner tycker inte de nya SDU:arna att demokrati är någon bra idé, utan ett bättre alternativ som styrelseskikt vore i så fall något mera meritokratiskt (inflytande i proportion till vad man uträttat för sitt samhälle).

5) Inga härskartekniker verkar bita på dem, vare sig tystnad och osynliggörande eller förlöjligande. Under senaste valrörelsen såg många människor det som en bra strategi att demonstrativt vända ryggen till när Jimmy Åkesson höll tal, och inte heller i år fick han vara med på nobelfesten. Ändå mattas inte deras framgånger av.



I twitterflödet som följer på af Kleens artikel röjer många sina olustkänslor och till och med skräck inför vad de läst. Hur kommer framtiden att se ut? Till att börja med kan man då åtminstone konstatera att vi alla är meningsskapande varelser. Enligt Maslows behovstrappa har vi grundläggande fysiska behov, fast det slutar verkligen inte där. Vi vill även ha gemenskap och erkännande. Ytterst går vi i gång på alla cylindrar när tillvaron tycks meningsfull och vi upplever att vi har ett ärende som har betydelse. Detta gäller för såväl unga sverigedemokrater som medelåldriga vänstersympatisörer och alla andra. Den stora frågan är nog vem som kan presentera en berättelse som kan rymma alla människor, där olika traditioner och livsstilar ändå kan samsas och till och med berika och befrukta varandra? Vi behöver en gemensam nämnare och den får inte vara för liten, utan den måste kunna inspirera oss. Som exempelvis julevangeliet.

Följande sång hörde jag första gången under TV4:s luciakonsert förra veckan (här dock med en annan artist): "Mary, Did You Know?":











Kommentarer

  1. Fascismen är alltid otäck, särskilt i sminkad version med försvar av jämställdhet och djurskydd. Kopplingen till klassbegreppet är intressant. Frågan är om de inte drar kortaste strået på sikt. Dryghet och klassförakt säljer inte lika brett som moderpartiets folkliga framtoning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ifall man vill ha en hint om hur de tänker rent strategiskt bör man nog studera hur deras ideologiska motsvarigheter agerat i Ungern. Ett citat ur af Kleens artikel:
      "Gänget betraktar Ungern som nationalistiskt mönsterland. De fascineras av vad regeringspartiet Fidesz har åstadkommit med Ungerns konstitution. Ungern är för dem ett positivt exempel på vad akademiskt orienterade nationalister kan åstadkomma med en demokratisk stat inom ramen för EU."

      Radera

Skicka en kommentar