Jag läser i DN om psykologiprofessorn Svend Brinkman som "gör upp med självhjälpstrenden". Brinkman har skrivit en bok som väckt enorm uppmärksamhet i vårt södra grannland och som alltså nu översatts till svenska. Enligt Thomas Lerner prövade Brinkman först sina tankar bland sina kolleger på universitetet i Aalborg för sedan alltså att låta sig publiceras för den breda allmänheten. När jag läser Lerners text tänker jag att det kanske inte är något direkt substantiellt nytt i det han säger, men det är ändock ytterst tankeväckande. Vår samtid behöver dessa motröster.
Två teser som ger genklang hos mig:
1) Vi lever i en tid då individen möts av vädjanden och uppmaningar till att själv reda ut sina egna känslor, sina relationer, sin karriär och sina motgångar. När sedan detta kanske inte alltid går finns det som det kan tyckas hela horder av diplomerade självhjälpscoacher som gärna ställer upp med goda råd och dyra kurser. I bästa fall kan dessa uppmaningar leda till ett bemyndigande av just individen: du är inget offer, utan du kan vara proaktiv. På samma gång är det tvivelsutan också på det viset att dessa uppmaningar emellanåt kan vara inget annat än billiga tricks från dem som inte vill ta ansvar för att säkerställa exempelvis sjysta arbetsförhållanden: klarar du inte jobbet? (Underförstått: vad är det för fel på dig som du behöver ta tag i)? Inte: klarar du inte jobbet? (Underförstått: har du för mycket att göra? Vad kan vi göra för att hjälpa dig så att du har rimliga förutsättningar för att lyckas?) När människor vantrivs kanske inte alltid det beror på dem själva utan på den omgivande kulturen, den socio-kulturella miljön. Självklart? Jo.
2) Brinkman talar om "negativ visualisering" och "projektiv visualisering". När vår samtid gärna talar i termer av "positiv visualisering" (eller bara "visualisering") handlar det oftast om att man ska tänka på allt man vill uppnå. Fokusera på det du inte har - än. Själva motorn och bränslet i konsumismen utgörs givetvis av detta sätt att tänka och poängen är att det föder bristkänslor och missnöje. Konsulterar man istället kloka människor från antiken handlade deras vägledning gärna om att snarare gå åt rakt motsatta hållet:
Två teser som ger genklang hos mig:
1) Vi lever i en tid då individen möts av vädjanden och uppmaningar till att själv reda ut sina egna känslor, sina relationer, sin karriär och sina motgångar. När sedan detta kanske inte alltid går finns det som det kan tyckas hela horder av diplomerade självhjälpscoacher som gärna ställer upp med goda råd och dyra kurser. I bästa fall kan dessa uppmaningar leda till ett bemyndigande av just individen: du är inget offer, utan du kan vara proaktiv. På samma gång är det tvivelsutan också på det viset att dessa uppmaningar emellanåt kan vara inget annat än billiga tricks från dem som inte vill ta ansvar för att säkerställa exempelvis sjysta arbetsförhållanden: klarar du inte jobbet? (Underförstått: vad är det för fel på dig som du behöver ta tag i)? Inte: klarar du inte jobbet? (Underförstått: har du för mycket att göra? Vad kan vi göra för att hjälpa dig så att du har rimliga förutsättningar för att lyckas?) När människor vantrivs kanske inte alltid det beror på dem själva utan på den omgivande kulturen, den socio-kulturella miljön. Självklart? Jo.
2) Brinkman talar om "negativ visualisering" och "projektiv visualisering". När vår samtid gärna talar i termer av "positiv visualisering" (eller bara "visualisering") handlar det oftast om att man ska tänka på allt man vill uppnå. Fokusera på det du inte har - än. Själva motorn och bränslet i konsumismen utgörs givetvis av detta sätt att tänka och poängen är att det föder bristkänslor och missnöje. Konsulterar man istället kloka människor från antiken handlade deras vägledning gärna om att snarare gå åt rakt motsatta hållet:
"Svend Brinkmann tycker att det är fruktbart att fråga sig om den stoiska filosofin kan vara nyttig i ljuset av samtidens problem. Stoicismen erbjuder en livshållning som fäster vikt vid självbehärskning, pliktkänsla, integritet, värdighet, sinnesro och en vilja att förlika sig med sig själv – snarare än att ”hitta sig själv”.– Den livsfilosofin skulle kunna införlivas i människors vardagsliv genom till exempel negativ visualisering, att föreställa sig att man förlorar det man har. Samt projektiv visualisering, en träning i att se saker och ting ur dess rätta perspektiv genom att sätta parentes runt sig själv."
Kommentarer
Skicka en kommentar