Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2014

Ondska vs. mod

Jag läserJan Guillous Brobyggarna och slås av de guillouska, detaljerade skildringarna av det groteskt råa våldet som en av bröderna, Oscar, möter under sitt arbete som bro- och järnvägsbyggare i början på 1900-talet i Tanzania.

Oscar trodde att kannibalismen hade utrotats men tvingas vakna upp och tänka om, då han anländer till en missionsstation strax efter att en stam på tydligaste vis markerat sin makt och mentala överhöghet i förhållande till alla bwanas. Ställd inför sviterna efter det otänkbara kompletterar hans följeslagare, Kadimba, med sakuppgifter där inte Oscars egen fantasi förmår fylla ut alla luckorna: avsikten med de av lera igentäppta näsborrarna hos offren där de ligger fastsurrade till marken, med sina munnar uppspärrade med små hårda trästycken av akacia, var att förövarna ville att dessa vita inkräktare skulle dö långsamt, att de skulle drunkna. Oscar förstår inte till att börja med - drunkna? - men sedan målas scenen upp för hans inre: "De hade dränkts med ur…

E de fest, elr?

Visst är det det! När Bruce Springsteen med sitt sextonmannaband tar sig an den klassiska negro spiritualen Mary, don´t you weep ska man nog vara en sten för att förbli oberörd.



På mobiltelefonen, klicka HÄR.

(PS. Det går bra att lyssna till den två gånger).





Se framåt

Trots:

1) Amors utfall mot "kloka ord" i Jag ringer mina bröder
2) Hazels ironi gällande detsamma i Förr eller senare exploderar jag
3) Kungens "vända blad"-replik

väljer jag ändå att publicera denna enkla bild:


Källa: anonym på Twitter.

Historisk uppgörelse om de personliga pronomen

Sent igår kväll nåddes sent omsider en överenskommelse parterna emellan i frågan: ska vi ha kvar "de/dem", eller ska vi ta klivet och införa "dom" som nya "superformen" även i mer formella texter? Efter att ärendet manglats och belysts från olika håll under flera decennier - bland annat i en aktuell tråd i facebookgruppen Svensklärarna där runt 300 svensklärare yttrade sig - bordlades frågan igår slutligen till framtiden. 
Beslutet gör även gällande att de som lever om 50 år får känna sig fria att då ta upp frågan igen (innebärande även huruvida genitivformen "doms" ska medges epitetet "vårdad svenska"). På samma sätt får de som lever om 200 år  ta upp frågan gällande liberaliseringen av övriga possessiva pronomen ("hanses", "vårat/våran", "erat/eran" + plus alla dem som torde ha tillkommit till den tiden). Fram till dess råder enighet, arbetsro och sinnesro, i lärarrummen, klassrummen och alla andra rum.

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

En framgångssaga

Källa: "ngn" på Twitter ...

På konsert med trimmad Samuel Ljungblahd

Igår kväll var jag på konsert med Samuel Ljungblahd. Erikshjälpen i Vänersborg, som jag voluntärarbetat hos ett par tre år, firade 20 års jubileum och passade då på att slå på stort.

Samuel blev känd för den breda allmänheten 2009 då han bjöd på fest i "Så ska det låta". Igår kväll hade han fått med sig ett skickligt husband (med bland annat en kollega till mig som gjorde det utmärkt: well done, Christer!) samt en gospelkör på närmare hundra personer, så den samlade energiurladdningen var det inga fel på.

Första intrycket var ändå mild förvåning, eftersom Samuel tydligen genomgått en rejäl diet (vilket han också inledningsvis berörde), men den enorma rösten var den samma.  Energin och utstrålningen likaså.

Jag försökte mig på att spela in video med hjälp av mobilkameran, men det blev inte särskilt bra. Följande två filmklipp med Samuel är däremot högklassiga:
"You´ve Got a Friend" (från "Så ska det låta"): missa inte den sista minuten. Själv skrattar jag s…

Vilar i den tillit som skapar världen

Igår skrev jag om Karin Boyes Kallocain. Idag tänkte jag bara kort länka till hennes välkända dikt "Ja, visst gör det ont". I kommentarsfältet igår skrev Åsa Söderström om det "dialektiska perspektivet", där en handling eller ett skeende följs av ett annat, gärna av motsatt karaktär. Denna växelgång leder till nya intressanta synteser. Och så är det ju med livet.

Lyssna till dikten då Karin Boye själv agerar högläsare (Klicka här).Det är vackert.




Kallocain: en försiktigt optimistisk dystopi

Vi har under en tid läst och jobbat med Karin Boyes Kallocain. Boken gavs ut 1940 och räknas numera som en klassisk dystopi, i klass med Orwells 1984, tillhörande samma kategori som moderna Hungerspelen
Dystopier ligger plötsligt i tiden, och det är inte svårt att motivera läsning av en sådan (även om den utgåva från 1966 som halva klassen fick i handen vid både första och andra anblicken såg mycket  väl använd och föga inbjudande ut. Nyinköpta böcker från detta millennium – som andra halvan av klassen fick - föreföll i detta avseende mindre avskräckande).
Boye gjorde sig mest känd som lyriker och språket i Kallocain är till sin karaktär lyriskt (läs: bitvis snirkligt).  Givet att publiken i detta fall är en ambitiös årskurs trea på gymnasiet som inte kastar in handduken i första taget utgör emellertid språket inte några oöverstigliga hinder. Det kryllar av retoriska stilfigurer, inte minst metaforer och liknelser: Idag läste vi högt en sida och sade ”metafor” varje gång en sådan …