Ett nytt läsår har börjat, och imorgon kommer eleverna.
Jag känner mig lite överväldigad. Fastän jag jobbat som gymnasielärare 13 år och har
hunnit bygga upp en ansenlig erfarenhetsbank finns det alltid ett moment av att på sätt och vis börja om på nytt varje år.
Bildligt talat känner man sig som en ångbåt som legat i
hamn; nu gäller det att få upp ångan igen och lägga ut. En tydlig riktning
behöver stakas ut och nästan i strid med naturlagarna måste farten upp. Detta förutsätter i sin tur en enorm mental och praktisk mobilisering i termer
av inventering och planering. Det finns ju så mycket man kan göra, och det är
långt ifrån givet att det är en bra idé att göra likadant som man gjorde förra
året. Hur ska jag börja kurserna, och i vilken omfattning ska jag samverka med
andra undervisande lärare för just dessa elever? Lärobok– eller inte?
Just nu läser jag två böcker parallellt. Den ena är Dylan
Williams bok Att följa lärande. Enligt William är det signifikativt för bra lärare att de aldrig är helt nöjda med sin undervisning, och det kan ju kännas trösterikt att läsa. Även för den som inte lider av något överdrivet
perfekthetsideal (vilket gäller mig) gäller att det alltid går att nå lite
längre. Där fokus inte är på det egna framträdandet utan snarare på elevernas lärande
frågar man sig om just detta innehåll är det bästa för att nå målen? Är
metoderna de mest adekvata? Som Helena von Schantz uttryckte det: har det som
gick hem hos eleverna för fem år sedan kanske passerat bäst före-datum – eller inte?
Den andra boken jag läser är Ingrid Carlbergs bok om
Raoul Wallenberg: Det står ett rum här och väntar på dig. Det är en
fascinerande skildring av en människas gärning som fick stora följder för många
människors liv. Raoul Wallenberg – och många med honom – gjorde en heroisk
insats och gjorde sitt till att något decimera antalet offer för Förintelsen. Som
lärare imponeras jag av hans ledarförmågor då han administrerar en ständigt
växande byråkratisk apparat, inspirerar en ökande skara av medarbetare och
verkställer ett uppdrag som ofta ter sig orimligt och omöjligt (en pendang
härvid: när man läser Carlbergs bok blir det något av ett antiklimax att igen
se den svenska långfilmen Godafton, herr Wallenberg, med dess melankoliska
stämning och låga tempo. Wallenberg själv må ha haft något av en melankolisk
ådra men han gick inte och drog benen efter sig).
Kloka ord, Henrik. Samarbete ger mervärde.
SvaraRaderaSamarbete is the word, Åsa.
SvaraRaderaGlad att vara omnämnd i ditt kloka blogginlägg, Henrik. När det gäller Döda poeter... Jag sörjer Robin Williams, men inte för den filmen. Det han porträtterar är en farlig lärartyp. Titta på mig, älska mig - läraren får inte eleverna att växa utan tvärtom att krympa. Dessutom är hans analys av To his coy mistress högst tveksam. :)
SvaraRaderaNär det gäller Döda poeter ... Williams lärare hade definitivt behövt återkoppling till sin undervisning. Ensam är inte stark. Sedan är ju hans situation en helt annan än vår. Som en kollega till mig brukar säga: våra elever behöver inte uppmanas att kliva upp på borden och bli lite utagerande, utan våra elever behöver kliva ner från borden och lugna ner sig litet. :)
SvaraRaderaVad gäller analysen av To his coy ... får jag nu återkomma. Det är 15 år seden jag såg filmen, så det finns lite minnesluckor där som behöver fyllas ut.