Idag skrattade jag högt för mig själv (igen!). Reprisen av gårdagens Spanarna löd från radion, och det var dags för Göran Everdahls spaning. På tapeten var kläderna och utseendet som en uniform. Sossarna lär ju ha gjort en "Nya Moderaterna" (klär ner sig i avsikt att nå "det vanliga folket), och den som inte tittar sig noga i spegeln innan hen går på fotbollsmatch kan bli tagen för att tillhöra fienden, och vad detta kan leda till har vi fått erfara den senaste veckan. Klädkod är grupptillhörighet och identitet.
Hur som helst, höjden av komik är då Everdahl berättar att i Nordkorea finns det enligt ej uppgett källa tjugoåtta godkända frisyrer. Manliga invånare har således tio olika frisyrer att välja mellan, och kvinnorna har arton att välja och vraka mellan. Detta är ändå rätt så generöst. Riktigt trångt i gatan blir det nämligen först ifall man väljer att studera vid universitetet, för - och nu kommer det! - då måste man nämligen ha samma frisyr som ... Kim Jong-un.
Här går det bra att skratta ...!
Kan detta stämma? Ja, inte vet jag. Men direkt orimligt förefaller det ju inte, då man reflekterar över hur Makten gärna vill diktera både det ena och det andra. Och Spanarna brukar vara välinformerade.
Och här hade jag egentligen tänkt att stanna. Ett gott lördagsskratt!
Fast sedan fortsatte tankarna snurra. För hur är det i verkligheten hos oss i Väst. Hur fria känner vi oss i förhållande till utseende- och klädimperativen så som de basuneras ut och förmedlas via media, vräkigt som subtilt? Jag pratade med ett gäng gymnasieelever om detta nu i veckan. En tjej i åk 3 hade skrivit en längre uppsats på engelska som tog upp den eviga frågan om skönhetsideal, och nu följde vi upp hennes redovisning genom att samtala vidare i den mindre gruppen.
Efter att ha pratat med dessa ungdomar förstår jag att kraven och pressen som många upplever uppenbarligen ter sig nog så totalitära. Jag kanske trodde att vi hade blivit klokare och lärt oss att hantera hur media manipulerar oss. Vi vet ju hur det photoshoppas hejvilt, och vem vill egentligen se ut som dessa utmärglade, sorgsna modeller på catwalken? För inte att tala om kraven som väldigt många killar upplever då det gäller muskelmassa och rätta svajet på frisyren: är det verkligen så viktigt?
Faktum kvarstår, att trots alla förnuftiga invändningar verkar inte stressen ha blivit mindre nu på 10-talet än den varit tidigare. Åtminstone inte om man frågar dem som berörs allra mest. Jag vill ju ändå inbilla mig att man som aktivt subjekt har möjligheten att göra ett kvalificerat val här i Väst. Det går att välja den ena eller den andra livsstilen, ifall man bestämmer sig. Men det är inte lätt, i synnerhet inte ifall man känner att man står lite ensam om det valet. Och plötsligt känns inte Nordkorea så väldigt långt borta ändå, tänker jag. Och det absurda som till att börja med kändes så underbart komiskt ... ja, det var inte så värst roligt ändå, egentligen, utan mest tragiskt.
LÄNK till Everdahls spaning (börjar ca fem minuter in i programmet).
Hur som helst, höjden av komik är då Everdahl berättar att i Nordkorea finns det enligt ej uppgett källa tjugoåtta godkända frisyrer. Manliga invånare har således tio olika frisyrer att välja mellan, och kvinnorna har arton att välja och vraka mellan. Detta är ändå rätt så generöst. Riktigt trångt i gatan blir det nämligen först ifall man väljer att studera vid universitetet, för - och nu kommer det! - då måste man nämligen ha samma frisyr som ... Kim Jong-un.
Här går det bra att skratta ...!
Kan detta stämma? Ja, inte vet jag. Men direkt orimligt förefaller det ju inte, då man reflekterar över hur Makten gärna vill diktera både det ena och det andra. Och Spanarna brukar vara välinformerade.
Och här hade jag egentligen tänkt att stanna. Ett gott lördagsskratt!
Fast sedan fortsatte tankarna snurra. För hur är det i verkligheten hos oss i Väst. Hur fria känner vi oss i förhållande till utseende- och klädimperativen så som de basuneras ut och förmedlas via media, vräkigt som subtilt? Jag pratade med ett gäng gymnasieelever om detta nu i veckan. En tjej i åk 3 hade skrivit en längre uppsats på engelska som tog upp den eviga frågan om skönhetsideal, och nu följde vi upp hennes redovisning genom att samtala vidare i den mindre gruppen.
Efter att ha pratat med dessa ungdomar förstår jag att kraven och pressen som många upplever uppenbarligen ter sig nog så totalitära. Jag kanske trodde att vi hade blivit klokare och lärt oss att hantera hur media manipulerar oss. Vi vet ju hur det photoshoppas hejvilt, och vem vill egentligen se ut som dessa utmärglade, sorgsna modeller på catwalken? För inte att tala om kraven som väldigt många killar upplever då det gäller muskelmassa och rätta svajet på frisyren: är det verkligen så viktigt?
Faktum kvarstår, att trots alla förnuftiga invändningar verkar inte stressen ha blivit mindre nu på 10-talet än den varit tidigare. Åtminstone inte om man frågar dem som berörs allra mest. Jag vill ju ändå inbilla mig att man som aktivt subjekt har möjligheten att göra ett kvalificerat val här i Väst. Det går att välja den ena eller den andra livsstilen, ifall man bestämmer sig. Men det är inte lätt, i synnerhet inte ifall man känner att man står lite ensam om det valet. Och plötsligt känns inte Nordkorea så väldigt långt borta ändå, tänker jag. Och det absurda som till att börja med kändes så underbart komiskt ... ja, det var inte så värst roligt ändå, egentligen, utan mest tragiskt.
LÄNK till Everdahls spaning (börjar ca fem minuter in i programmet).
Kommentarer
Skicka en kommentar