Fortsätt till huvudinnehåll

På safari med 62:an

Jag klev på bussen här om dagen. Det hade varit en lång dag, och det började bli mörkt. Jag tog fram mitt busskort och precis då jag skulle registrera mig blev jag varse att ett flertal ovanliga faktorer hade behagat samspela på en och samma gång. Kombinationen var sensationell.

Busschauffören, en sextioårig kvinna med uppsatt, vackert grått hår, hade vridit stolen så att hon satt rättvänd mot den som klev på. När jag hejade hälsade hon tillbaka med ett vänligt leende. Ur högtalaren kom lågmäld klassisk musik. Ljuset var dämpat, och vi var bara ett fåtal passagerare där.

Bussen satt i rullning och jag kollade lite saker på mobilen. Efter ytterligare några minuter noterade jag att chauffören hade bytt musikspår där framme. Fast inte heller nu var det bara att hon hade satt på radion med dess vanliga blandning av hits och forcerat prat, utan nu var det jazz som kom ur högtalaren. Fortfarande inte påträngande och upbeat, utan alltjämt lågmält och stämningsfullt. 

Då slog det mig att den här kvinnan hade skapat sitt eget rum här på bussen. Arbetstiderna är som de är för busschaufförer och det samma gäller lönen och statusen. Men här fanns det en person som uppenbarligen bestämt sig för att sätta sig över allt detta och istället fylla sitt arbete med skönhet och mening. 

När jag berättade om denna min safariska bildningsresa för min dotter efteråt, och hur den fått en metaforisk innebörd för mig, insåg jag att jag så klart borde gått fram till denna levnadskonstnär och tackat henne. Tyvärr missade jag detta, men får jag åka med henne någon mer gång ska jag vara lite mer på hugget. Hennes handling förtjänar att uppmärksammas. Och jag ska försöka lära mig hur jag kan bli ännu bättre på att själv göra samma sak. Att vara proaktiv och att skapa mina egna rum, oberoende av vad andra månde tycka eller tänka just för stunden.


Kommentarer