Fortsätt till huvudinnehåll

It takes a village to reclaim the undervisningstiden

Jag läser rektor Jan Jönssons debattartikel i SvD (”Tiden i skolan måste respekteras bättre”) och lyssnar även till samtalet på Studio Ett med honom (och en förälder som vikarierat en månad som bildlärare på en grundskola). Jan Jönsson resonerar nyanserat och ställer inte alls upp på någon svartmålning av skolan, som att det stod skrivet kris över hela svenska skolan. Han är positiv och lösningsinriktad. På samma gång är han väldigt tydlig med vad han i sin vardag som rektor och tidigare yrkesverksam lärare identifierat av grundläggande problem vad gäller allmänna hållningar och attityder till skolan och lärande:
”… vi kommer aldrig ifrån att inlärning kräver både tid och ansträngning. I de länder som toppar Pisa-undersökningen satsar också eleverna, starkt uppbackade av sina föräldrar, hårt för att nå goda resultat. Självklart kan även våra svenska elever prestera bättre. Det avgörs dock av vilket värde vuxenvärlden, i handling, tillmäter skolgången. Därför krävs en attitydförändring – på flera samhällsnivåer.”
Igenkänningsfaktorn är hög då jag tar del av Jönssons iakttagelser och betraktelser, och jag har tänkt så här förut: vi behöver verkligen återta undervisningstiden. Barn och ungdomar är otroligt skickliga på att känna in vad som egentligen gäller, varför också vuxenvärlden behöver vara tydlig med vilka värderingar som leder mot målen och vilka gränser som är nyttiga. Men för att kunna vara tydlig med vilka värderingar som leder mot målen och vilka gränser som är nyttiga behöver nog vuxenvärlden först själv ta sig en ordentlig funderare. För hur tänker vi egentligen?

Jag har haft klasser på gymnasiet där uppskattningsvis 80 procent av den samlade lektionstiden har gått åt till allt annat än undervisning och lärande (je suis un dompteur!). Detta är upprörande och förödande, inte minst därför att jag inte upplevde tillräckligt praktiskt stöd att lösa problemen. Gång på gång har jag frågat mig hur det kan komma sig att vi tydligen tycker oss ha råd med en skola där sådant får förekomma?

Sanningen är så klart att vi verkligen inte alls har råd med en sådan skola. Men, to cut the crap ("det är viktigt att försöka utvärdera och utveckla sin undervisning som lärare", "det gäller att möta eleverna där de är, att ha höga förväntningar och att variera arbetssätt och innehåll"; "lektionerna ska vara intressanta och relevanta"): läraren kan inte göra allt. Inte ens skolan kan göra allt. Väldigt mycket åligger samhället när det gäller att förmedla förväntningar och krav. 


För att citera Jan Jönsson:
"Undervisningstiden måste få bli helig och rektorerna ges möjlighet att prioritera utveckling av undervisningen. Vi måste med större tydlighet förklara de fantastiska möjligheter att påverka sin framtid som utbildning ger. Framför allt ska vi bli tydligare med att goda resultat kräver tid och ansträngning, och tydligare med att det är föräldrars ansvar att skapa goda förutsättningar för barnens skolgång. För att klara det behövs draghjälp från viktiga opinionsbildare. Om vi blir fler som visar att skolan är viktig, kommer fler elever att nå goda resultat."
Här kommer säkerligen någon - även inifrån skolan - att invända att det är ingen idé att "skylla på andra" ,eller, "vi har de ungdomar vi har, och så är det med det". Och det är ju alldeles riktigt. Fast på samma gång behöver vi också kunna föra samtal på en högre nivå, en samhällelig nivå, där vi alltså inte bara rör oss på lokal nivå alternativt individnivå. Det finns frågor som vi behöver ta ställning till på en övergripande nivå, och det är just detta som är förtjänsten med Jan Jönssons artikel. Vi får försöka vara kloka nu.

It takes a village to reclaim the undervisningstiden!


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…