Hobbit och hobbit

Till skillnad från alla andra - verkar det som - blev jag lätt uttråkad då jag såg Hobbit 2 (gäller även Hobbit 1 samt, misstänker jag, Hobbit 3 ...). Det finns givetvis moment då handlingsutvecklingen känns helt öppen och spänningen är på topp, men: på ett överordnat plan finns det en dramaturgisk och innehållslig förutsägbarhet som blir lite för mycket för mig. Detta kan, erkänner jag, låta väldigt pösigt, men: de cykliskt, ständigt återkommande vädjanden till engagemang i en mytologi som jag inte bryr mig om, förebådanden av (ännu!) ett mörker som "brett ut sig i de norra skogarna" (eller dylikt), skildringar av nya (!) monster (fastän imponerande), dröööööjande ödesmättade blickar huvudpersonerna emellan, ja, hur många timmar förväntas jag älska detta, undrar jag? Jag uthärdade ju Sagan om Ringen också ...

Den datoranimerade scenografin är imponerande - som i datorspel - men jag blir ändå inte överväldigad som det var tanken jag skulle bli utan snarare lite lätt snurrig, ungefär som då jag tvingas ta på mig 3D-glasögon. Ett försonande drag är humorn, och där kan jag uppskatta i synnerhet Martin Freemans gestaltning av Bilbo (samma freemanske uppsyn och lågmälda humor som i The Office).

I dagens SvD sätter Daniel Sandström filmen i ett större perspektiv. Han befinner sig i skrivande stund i Tyskland, där man så här hundra år senare på största allvar minns första världskriget och allt meningslöst dödande (uppskattningsvis 20 miljoner döda, 21 miljoner skadade). Sandström påminns att Tolkien själv deltog i första världskriget samt fick uppleva att samtliga hans studiekamrater förutom en stupade i kriget. Drygt tjugo år senare gavs Hobbit ut, och den bär tydligt prägel av att ha skrivits av en som på riktigt upplevt död, svek och alla människans mörkaste sidor. Allvaret i filmerna kan emellertid tyckas vara av ett annat slag:

Den som läser ”Hobbiten” kan inte blunda för insikten att kriget är civilisationens motsats. Det är förstås orimligt att tro att allt detta skulle leta sig in i en modern filmversion, men ändå är det stötande att se hur ”Hobbit 2” vägrar erkänna bokens andemening och istället stöper om materialet till en actionstinn slaktfest. Karl Marx konstaterade att historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. Sanningen, detta lär oss ”Hobbit 2”, är att den snarare upprepar sig som våldsbesatt actionkomedi.