Med Fröken Julie på Stadsteatern

Då kom vi då äntligen iväg till The City. Vi inledde dagen med att först ägna oss åt ett flertal museibesök - Stadsmuseet, Hasselblad Center, Kulturmuseet - för sedan att traska runt i regnet några timmar på stan. Med trötta ben kunde vi slutligen luta oss tillbaka i fåtöljen i den fullsatta teatersalongen. Nu var det final. Nu var det Fröken Julie.

Förväntningarna var på topp, och många hade aldrig varit på teatern förut. Vi hade - vilket jag skrivit om tidigare - närläst pjäsen tillsammans på lektionstid och haft både breda och djupa samtal om de olika betydelseskikten och teman i texten: Kön och klass. Då och nu.

Det allmänna omdömet efteråt bland eleverna varierade. Somliga tyckte pjäsen var (stundom) tråkig, medan andra var mycket roade. Det rådde konsensus gällande kritiken av Nina Zanjanis rollprestation: Well done!

Själv hade jag i ärlighetens namn lite svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om föreställningen. Jag har sett Fröken Julie förut, och jag ser ingen anledning att klaga på vare sig idé eller manuskript. Det är högt och lågt om vartannat, bråddjup i både känsla och tanke. Mycket står på spel i såväl existentiella som pragmatiska hänseenden. Även skådespelarna är duktiga. 

Ändå kan man känna att det är för långt emellan då det bränner till i salongen. En kär kollega till mig uttryckte sig i metaforiska termer: är råvarorna bra, och receptet likaså, finns det bara en att skylla på ifall maträtten inte riktigt blir som man skulle kunna förvänta sig, nämligen kocken.

Själv vet jag som sagt inte riktigt. Jag känner inte kocken och jag ska inte låtsas vara någon teaterregiexpert. Hur som helst var det kul att vara på teatern. Mer sådant!