"En kollega tänker till" (6)

Jonny Johanssons hjärna måste vara skruvad ihop på ett särskilt snillrikt sätt, tänker jag. För hur kan han annars lyckas med konsten att varje år få ihop schemat för en så pass stor skola som vår - där det förekommer ett nästan oändligt antal faktorer att ta hänsyn till - och ändå bibehålla sitt typiskt filbunkelugna uttryck i ansiktet? Jag vet inte; fast jag inser på samma gång att det väl i och för sig inte kan vara någon direkt nackdel för honom att ha undervisat i matte de senaste två decennierna. 

Jonny, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare?

Kärnan måste självklart vara att hjälpa elever att växa, att de må finna tillit till sin egen förmåga att lära sig. 

I de fall då elever ändå inte når målen vill jag hjälpa dem att trots allt få tron på att ”här finns något fräckt och roligt – här kan jag komma tillbaka om tio år”. Ett icke godkänt betyg uttrycker inte att jag bedömer deras förmåga att lära sig utan bara att de inte uppnått målen just nu.

Vad gör dig mest bedrövad som lärare?

Jag tycker att jag träffar för många elever som är ”skolförstörda”. På grund av tidigare personliga besvikelser i skolmiljön tror de inte att de kan något. De tror inte ens på sin egen förmåga att lära sig till exempel matematik. 

Är du optimist eller pessimist vad gäller skolans och läraryrkets framtid i Sverige?

Man kan inte vara annat än optimistisk; hur vore det annars? Man måste ju tro på det man gör. Dock måste vi vara medvetna om att vi ju inte är själva, och att det är mycket utanför skolan som påverkar eleverna. Vi får göra vad vi kan.