Idag läste jag klart Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek. Det förefaller ofta orimligt att jämföra texter och böcker med varandra, men detta är i min värld utan tvekan en av de bästa böckerna jag läst. Gång på gång under läsningens gång finner jag att jag imponeras av författarens klokhet och formuleringskonst.
Ester Nilsson blir huvudstupa förälskad i konstnären Hugo Rask. Enda problemet är att det finns en nästan konstant ojämvikt i deras nyfunna relation, och det är Ester som får bära hundhuvudet. Lena Andersson tar sig före att undersöka och utröna dynamikerna i en relation där de tu inte är överens om vad det i själva verket är de har gång i. Till sin stora förvåning finner Ester ur sin egen smärtsamma personliga erfarenhet att hon får en ny insikt i vad så kallade hederskulturers betoning på kyskhet nog handlat om från början.
Det finns andra som hunnit skriva långa insiktsfulla recensioner av Egenmäktigt förfarande. Själv har jag suttit med mobilen bredvid när jag läst och plåtat när jag överrumplats av någon förtätad metafor eller särskilt insiktsfull analys av människans belägenhet.
Axplocken av citat nedan bör självfallet läsas i sitt sammanhang, men kanske de ändå kan få tjäna som en aptitretare för en och annan.
Kommentarer
Skicka en kommentar