Beatles klassiska, trallvänliga låt tjänar som ljudkuliss i en av scenerna i filmen
Flight: ”Oh, you get by with a little help from your friends”. Detta är ett
medvetet ironiskt låtval, för, tyvärr för Denzel Washingtons karaktär, piloten
Whip Whitaker, verkar detta vara en sanning med modifikation. Han har hamnat i
ett oväder som är större än något annat oväder han tidigare fått hantera bakom
spakarna. Offentlighetens strålkastarljus har på förekommen anledning riktats massivt
mot Whitaker och såväl rättsapparaten som media och den allmänna folkopinionen
har svårt att bestämma sig för huruvida hans episka hjältedåd i luften nyss bör
betraktas som enbart hjältedåd, eller inte. Nu försöker hans vänner hålla honom
under armarna och sopa upp efter honom för att inte hjältebilden ska förstöras.
Det är inte
så många vänner han har, Whip Whitaker, fast dem han har är allt mäktiga. Åtminstone en av dem är av den genuina,
lojala sorten, medan en annan som kallats in snarare utmärker sig genom sin
manipulativa kompetens att veta hur man vränger ord, tvingar fram
omformuleringar av juridiska dokument och sockrar rapporter som behöver sockras.
Ändå räcker inte vännerna till, då Whip hamnar i en återvändsgränd.
Som högste
befälhavare på stora passagerarflygplan utstrålar Washington en grundmurad
auktoritet då han träder in i cockpiten. Även då stormarna slår mot
flygplanskroppen och sikten är noll sätter han en ära i att inte slå på autopiloten.
Han är en konstnär. När andra får panik litar han till den egna gedigna
erfarenheten och inte minst en osviklig intuition. Till och med då flygplanet
självt vänder sig mot honom blir han personifikationen av en sann hjälte,
handlingskraftig, bevarande ett inre lugn.
Erfarenheten,
klokheten och intuitionen har dock sina gränser. Och det är detta som är filmens
centrala tema och ärende. Whip är nämligen själv en farkost som svårligen går
att rädda. Ett mångårigt missbruk av alkohol och kokain håller på att på allvar
ta ut sin rätt. Lögnerna har fått honom ur kurs för länge sedan. Hans ex-fru
föraktar honom, och likaså gör tonårssonen.
Precis som i
en av regissören Robert Zemeckis
andra storfilmer, Cast Away, är det de första 30 minuterna som är de mest
handlingsmättade (även där förekommer det en flygplansolycka). Men sedan tar det egentliga dramat vid, det om huvudpersonens
inre resa. Filmens dramatiska vändpunkt, dess peripeti, kommer i detta
fall då Whip uppbådar mod att sluta ljuga för sig själv och alla andra. Då det
är som allra mörkast erbjuds han till sin stora förvåning en utväg ur knipan och den annalkande fällande domen. Det enda
åklagaren ber honom om är att han svarar på en enkel fråga angående två tomma
vodkaflaskor som hittats i besättningens papperskorv. Vem trodde han hade
druckit dem? Det fanns bara två alternativ; antingen var det han själv, eller
också var det den flygvärdinna som nu låg död och begravd (och inte kunde försvara sig)?
Inte undra på att ansiktet förvrids och rösten stockar sig då Whip får bestämma
sig för hur han ska svara på den frågan. Tystnaden i rättssalen blir öronbedövande.
Denzel
Washington har Oscarnominerats för sin roll i Flight, vilket inte kan förekomma
orimligt:
It’s no surprise that “Flight” has salvation in mind. The shock is how deep Mr. Zemeckis and Mr. Washington journey into the abyss and how long they stay there. It can be tough for stars to play such unrepentantly compromised characters, as Mr. Washington does brilliantly here. Most charm up their villains, thinning the venality with charisma and winks at the camera; in “Training Day,” as a seductively corrupt cop, Mr. Washington’s magnetism made a mockery of the story’s moral posturing. There’s no such falsity in “Flight.” The inevitable redemption doesn’t erase what happened or ease the pain, and the performance remains astonishingly true to Whip’s harrowing aloneness and its cost. Once again, you can’t take your eyes off Mr. Washington, but this time you watch him with agony rather than just admiration. (Källa: New York Times)
Den karaktären som kanske gör störst intryck på mig förutom
Washingtons Whip är flygvärdinnan Margaret. Hennes roll är en biroll men en
viktig sådan. Även hon ställs inför svåra moraliska val. Hur visa sin djupaste
sympati för sin flygkapten och mångåriga vän i fritt fall då han vädjar till
henne om hjälp - utan att kompromissa med sanningen som kan leda till sann
försoning och inre helande? Hon lyckas med att göra både ock, fast inte så som
han hade tänkt sig.
Kommentarer
Skicka en kommentar