Fortsätt till huvudinnehåll

"With a little help from my friends" - det beror på

Beatles klassiska, trallvänliga låt tjänar som ljudkuliss i en av scenerna i filmen Flight: ”Oh, you get by with a little help from your friends”. Detta är ett medvetet ironiskt låtval, för, tyvärr för Denzel Washingtons karaktär, piloten Whip Whitaker, verkar detta vara en sanning med modifikation. Han har hamnat i ett oväder som är större än något annat oväder han tidigare fått hantera bakom spakarna. Offentlighetens strålkastarljus har på förekommen anledning riktats massivt mot Whitaker och såväl rättsapparaten som media och den allmänna folkopinionen har svårt att bestämma sig för huruvida hans episka hjältedåd i luften nyss bör betraktas som enbart hjältedåd, eller inte. Nu försöker hans vänner hålla honom under armarna och sopa upp efter honom för att inte hjältebilden ska förstöras.

Det är inte så många vänner han har, Whip Whitaker, fast dem han har är allt mäktiga. Åtminstone en av dem är av den genuina, lojala sorten, medan en annan som kallats in snarare utmärker sig genom sin manipulativa kompetens att veta hur man vränger ord, tvingar fram omformuleringar av juridiska dokument och sockrar rapporter som behöver sockras. Ändå räcker inte vännerna till, då Whip hamnar i en återvändsgränd.

Som högste befälhavare på stora passagerarflygplan utstrålar Washington en grundmurad auktoritet då han träder in i cockpiten. Även då stormarna slår mot flygplanskroppen och sikten är noll sätter han en ära i att inte slå på autopiloten. Han är en konstnär. När andra får panik litar han till den egna gedigna erfarenheten och inte minst en osviklig intuition. Till och med då flygplanet självt vänder sig mot honom blir han personifikationen av en sann hjälte, handlingskraftig, bevarande ett inre lugn.

Erfarenheten, klokheten och intuitionen har dock sina gränser. Och det är detta som är filmens centrala tema och ärende. Whip är nämligen själv en farkost som svårligen går att rädda. Ett mångårigt missbruk av alkohol och kokain håller på att på allvar ta ut sin rätt. Lögnerna har fått honom ur kurs för länge sedan. Hans ex-fru föraktar honom, och likaså gör tonårssonen.

Precis som i en av regissören Robert Zemeckis andra storfilmer, Cast Away, är det de första 30 minuterna som är de mest handlingsmättade (även där förekommer det en flygplansolycka). Men sedan tar det egentliga dramat vid, det om huvudpersonens inre resa. Filmens dramatiska vändpunkt, dess peripeti, kommer i detta fall då Whip uppbådar mod att sluta ljuga för sig själv och alla andra. Då det är som allra mörkast erbjuds han till sin stora förvåning en utväg ur knipan och den annalkande fällande domen. Det enda åklagaren ber honom om är att han svarar på en enkel fråga angående två tomma vodkaflaskor som hittats i besättningens papperskorv. Vem trodde han hade druckit dem? Det fanns bara två alternativ; antingen var det han själv, eller också var det den flygvärdinna som nu låg död och begravd (och inte kunde försvara sig)? Inte undra på att ansiktet förvrids och rösten stockar sig då Whip får bestämma sig för hur han ska svara på den frågan. Tystnaden i rättssalen blir öronbedövande.

Denzel Washington har Oscarnominerats för sin roll i Flight, vilket inte kan förekomma orimligt:
It’s no surprise that “Flight” has salvation in mind. The shock is how deep Mr. Zemeckis and Mr. Washington journey into the abyss and how long they stay there. It can be tough for stars to play such unrepentantly compromised characters, as Mr. Washington does brilliantly here. Most charm up their villains, thinning the venality with charisma and winks at the camera; in “Training Day,” as a seductively corrupt cop, Mr. Washington’s magnetism made a mockery of the story’s moral posturing. There’s no such falsity in “Flight.” The inevitable redemption doesn’t erase what happened or ease the pain, and the performance remains astonishingly true to Whip’s harrowing aloneness and its cost. Once again, you can’t take your eyes off Mr. Washington, but this time you watch him with agony rather than just admiration. (Källa: New York Times)


Den karaktären som kanske gör störst intryck på mig förutom Washingtons Whip är flygvärdinnan Margaret. Hennes roll är en biroll men en viktig sådan. Även hon ställs inför svåra moraliska val. Hur visa sin djupaste sympati för sin flygkapten och mångåriga vän i fritt fall då han vädjar till henne om hjälp - utan att kompromissa med sanningen som kan leda till sann försoning och inre helande? Hon lyckas med att göra både ock, fast inte så som han hade tänkt sig.






Kommentarer