Fortsätt till huvudinnehåll

Hej Søren Kierkegaard, og et forsinket tillykke med fødselsdagen!

Ja, då får vi väl säga ett försenat grattis till den gamle filosofen: Søren Kierkegaard. Hade han levt än idag skulle han nyss ha firat sin tvåhundrade födelsedag (närmare bestämt den 5 maj). Nu gör han så klart inte det, och i själva verket hann han bara att bli fyrtiotvå år gammal. Av olika anledningar hann han heller aldrig själv att njuta frukterna av sina mödor. Berömmelsen och högaktandet kom sedan.

Man torde gissa att det inte är så värst många av oss (som läst mer än fem böcker i sitt liv) som inte hört talas om Kierkegaard. Eller också är det bara så att väldigt många utav oss slänger omkring oss med citat och lösryckta fraser som oss själva ovetandes har sitt ursprung hos just denne danska existentialist? Detta är i så fall ett öde han fått dela med såväl Bibelns författare som Shakespeare.

I Danmark, där man kan tycka att varje liten pojke och varje liten flicka skulle kunna sin Kierkegaard på sina fem fingrar, anser nog de flesta att deras landsman är på tok för svårtillgänglig. Det är ett väldigt grubblande fram och tillbaka i hans texter, och sedan har vi jo det här med den språkliga dräkten. Från officiellt håll har man hittills aldrig bemödat sig om att modernisera språket i hans texter. (Och även detta lär vara ett öde som han i någon mån delar med Shakespeare, kan man lägga till).

För min egen del behövde jag komma långt hemifrån för att riktigt bli varse denne tankens gigant. Visst hade jag läst ett och annat av honom då jag gick på gymnasiet i Danmark. Det var dock först när jag under en längre tids vistelse i Israel - en fem månader lång sejour då jag bodde och arbetade i en så kallad kibbutz - som jag fick hans namn tryckt upp under näsan. En av de gamla "kibbutznikarna" envisades nämligen med att kalla mig Kierkegaard (sic!). Själv tillhörde han den stomme av intellektuella, östeuropeiska judar som emigrerat till Israel i början av 1920-talet, därför att de bar på en dröm om frihet. I närkamp med såväl livet som döden lyckades dessa pionjärer bygga upp någonting helt nytt ur de övergivna och vidsträckta sumpmarker och ökenlandskap som på den tiden hette Palestina. I den kampen hade möjligen Kierkegaard varit en inspirationskälla för honom. Han gav i alla fall intryck av att vara påläst, och när vi gick där tillsammans och arbetade i apelsinplantagerna fanns det alltid tid för samtal. Själv hade jag precis gått ut gymnasiet; nu befann jag mig i livets universitet.

Søren Kierkegaard själv lär ha varit en mycket sammansatt person. Det är bara att läsa lite ur hans texter, då förstår man att han inte alltid kände sig hemma, vare sig i sig själv eller i sin egen samtid. Man kan spekulera i om han hade trivts i vårt moderna samhälle? Hade han ansetts socialt kompetent? Vet ej, men det känns inte troligt. Han var ofta på kant med dem som ville styra och ställa, inte minst inom kyrkans värld. Man kan dock notera, att det inte främst var Gud som var hans problem: det var Guds vänner.

Ett av de citat som jag själv kommit att hålla nära intill kroppen är detta (fast det i själva verket är en lättare omskrivning av ett litet längre resonemang):

Svensk översättning: "Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv." 


















Källa: Søren Kierkegaard Forskningscenteret 



Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…