Fortsätt till huvudinnehåll

Det ska brinna!


Jag var scout under ganska många år. I Danmark. Scoutförbundet var ett sådant som rörelsens grundare, Baden Powell, själv skulle nickat igenkännande åt (Powell: brittisk yrkesmilitär, såg framför sig näst intill militäriska pojkförband, där poängen var att lära sig att bli en alltid redo-överlevare, i samklang med naturen, med Gud och med varandra).

Vi fick lära oss att gå efter karta och kompass, att göra eld utan tändstickor, att resa ett tält mitt i regniga natten och att bygga en bivack uppe mellan träden mitt i snöiga vintern. Behövde vi beräkna höjden på ett träd enbart med hjälp av en kompis, kunde vi det, och en av mina kamrater lärde sig att göra drygt hundra olika knopar (vilket jag inte riktigt kunde). Kombinerat med en alltmer självklar förmåga att hantera knivar, yxor och sågar kunde vi bygga ganska så imponerande torn, broar, långbord och you name it. Vi gjorde mat över öppen eld (och otroligt nog var det aldrig någon som fick några sviter efter att ha ätit halvgrillad kyckling).

Mycket handlade om tävlingar och att hela tiden förkovra sig. Märken, ärmband och stjärnor av olika slag och storlekar tilldelades och syddes fast på uniformen. Den senare talade sitt tydliga språk om status och erfarenhet (eller brist på samma!). Man fick tidigt lära sig att göra som man blev tillsagd och givetvis fanns det hierarkier, formella som informella.

På kvällen var det alltid lägereld. Detta var dagens höjdpunkt för många av oss. Lukten av rök var som ett lugnande medel. Stämningen kunde vara uppspelt eller lågmäld, men aldrig tryckande eller tråkig. Vi var tillsammans, sjöng de välkända sångerna och drack blaskig i bästa fall varm choklad. Kanske lite torra kex till.

Jag kommer att tänka på detta än idag varje gång jag gör upp en eld. Aldrig slutar jag fascineras av elden med dess växlingar mellan lågor och glöd. Lågorna: ständigt i rörelse, oförutsägbara, alstrande värme och ljus. Glöden: lågmäld och varm, men även den - när man tittar efter - i rörelse. Vid elden får tanken ro. Sitter man flera stycken tillsammans lägrar det sig ett lugn, och man måste inte prata hela tiden.

Inte underligt heller att elden alltid haft en symbolisk innebörd. En eld som slocknat vittnar om död, om vad som varit. En eld som brinner, däremot, vittnar om liv. Den eld som brinner nu är inte heller exakt densamma som den som brann för en stund sedan. Det gäller att ta ansvar för elden, annars dör den.

När vet vi att elden brinner respektive slocknat i skolans värld?


Kommentarer