Kroppsspråket - hur viktigt är det?

Hur stor en roll spelar kroppsspråket när det gäller att nå fram med ett budskap? Många av oss har fått höra att sättet saker och ting sägs på är oändligt mycket viktigare än vad som faktiskt sägs, att kroppsspråket och rösten spelar långt större roll än själva orden. Vissa talar om fördelningen 7-38-55 (talet-rösten-kroppsspråket), medan andra vill tillmäta gesterna, mimiken och utstrålningen än större betydelse än så.

Klart är att redan de gamla grekerna - som man säger - var helt på det klara med att orden i sig inte räcker ända fram. Aristoteles och sedan romaren Cicero med flera skrev handböcker med tydliga anvisningar för en talare hur han (det var alltid en han) skulle röra på händerna och resten av kroppen för att uppnå maximal verkan med sitt tal. Actio kallades framträdandet på latin. En annan grek, Demosthenes, tränade artikulation genom att stoppa småstenar i munnen och sedan ändå försöka tala klart och tydligt. Han kunde även hitta på att ställa sig vid stranden och ropa ut sitt tal mot det brusande havet. 

I senaste numret av RetorikMagasinet tar Peter Ström Søeberg upp anspråken på att medelst matematiska formler kunna utsäga hur det ligger till med förhållandet mellan talet, rösten och kroppsspråket i relation till den optimala kommunikativa effekten. Han kallar "7-38-55" för en myt, något i stil med Råttan i pizzan. Källan till ”7-38-55”, skriver han i artikeln ”Råttan i retoriken”, var

… Albert Mehrabian. Som 1967 tillsammans med Susan R. Ferris och Morton Wiener skrev två artiklar och år 1972 sammanfattade resultaten i sin ”Nonverbal communication”.

Men. Som Wiener-artikeln antyder redan i titeln ”Decoding of inconsistent communications”, är det inte kommunikation och budskap i stort, som är ämnet. Det rörde sig istället om ett psykologiskt experiment, där man undersökte hur mottagare uppfattade ironi – alltså när det som sägs inte är det som menas.

För hur uttrycker man ironi? Om inte just genom att markera med gester, ögon eller röst att man inte menar det man säger bokstavligen. Och kanske – helt ovetenskapligt – visst är det så att ju mindre man känner dem man riktar sin ironi till, desto mer explicit gör man sina ironisignaler? Från att göra lama göra-citattecken-med-fingrarna till ett skevt smil. Ska man vara skämtsam kan man säga att detta förstod 93% av Mehrabians försökspersoner  – och det enda undersökningen egentligen visar är att 7% inte förstår ironi... 

Att 7 % inte förstår ironi är väl i sig inget uppseendeväckande. Däremot bör det rimligen betraktas som uppseendeväckande vilka slutsatser som sedan dragits utifrån Mehrabians psykologiska experiment.

Men hur viktigt är då det icke-verbala språket jämfört med de yttrade orden? Ja, det går nog inte att sätta någon siffra på. I boken ”Snackasnyggt” vidarebefordrar Elaine Eksvärd vad en retorikkollega sade till henne en gång: ”Använder du kroppsspråket rätt så är det 10 % av kommunikationen, använder du det fel så är det 90 %.”

Någonstans där kan jag utan vidare ansluta mig. All framgångsrik kommunikation handlar om att nå fram till sin mottagare. Men det som går hem i ett sammanhang kanske inte alls går hem i ett annat sammanhang. Det gäller alltså att inte bli alltför självupptagen och stirra sig blind på tekniker. En skicklig kommunikatör - eller mindre pompöst: en sådan som är bra på att nå fram med ett budskap till andra människor – tillägnar sig över tid en bredd i sitt uttryck, en vidgad repertoar. Grundläggande är att helt enkelt våga ta plats, att våga synas och att våga höras. Därtill kommer att kunna växla tempo och att kunna förmedla mänsklig värme. 

Så här uttrycker den amerikanska socialpsykologen Amy Cuddy det i en intervju:

It's not uncommon for people to overvalue the importance of demonstrating their competence and power, often at the expense of demonstrating their warmth. I think it's especially common for people striving for leadership positions -- in politics, business, law, medicine... you name it. Too many people try to be the smartest guy in the room -- the alpha -- and that's not actually how you become persuasive or become a good leader. It's a mistake. People judge trustworthiness before competence. They make inferences of trustworthiness and warmth before competence and power. And the reason is that it answers the question, "Is this person friend or foe?" With a stranger, you first want to know what their intentions are toward you, and then you want to know, "Can they carry out those intentions?" You have to connect with people and build trust before you can influence or lead them.

Detta säger hon med tanke på hur det nog är i synnerhet för ledare. Men det som gäller för ledare gäller även för alla andra. Alla är vi människor, om man säger så.

Uppdaterat: Även Cecilia Olsson Jers, lektor på Malmö högskola, hänvisar till  Søebergs artikel i sitt senaste blogginlägg. Jers driver bloggen "Retorik - no quick fix". Tack till Mats Olsson, alias Tysta tankar, för tipset!