20 april 2015

"Det forsømte forår"?

Den lyckliga tiden heter danske Hans Scherfigs roman Det forsømte forår (fr. 1940) på svenska. För den som läst Scherfigs klassiker tycks den svenska översättningen oerhört ironisk. Berättelsen utspelar sig i skolmiljön, och titeln - den danska titeln - anspelar på våren som en tid då mycket står på spel, och proven duggar tätt. Solen lyser därute någonstans.

Det är ingen idé att hänga läpp just nu. Fast - det är faktiskt ganska mycket för en lärare i svenska och engelska på gymnasiet den här tiden Jag skriver väl detta mest för min egen skull. Fast inte bara. 

Idag har 12 elever i åk 3 hållit sitt muntliga argumenterande tal, och lika många åk 1-elever har gjort sitt muntliga NP i engelska. Nu på kvällen har jag ägnat fyra timmar åt att bedöma uppsatser som treorna skrev förra veckan. Igår satt jag hela dagen, och förra veckan gick också ett antal kvällar åt med detta. Imorgon har jag 56 elever i åk 1 som ska göra läsförståelseprovet i svenska, så då vet jag vad jag ska göra imorgon kväll. Onsdag morgon fortsätter mina treor med sina muntliga argumenterande tal, och torsdag fortsätter mina ettor med att skriva uppsats i svenska. Det blir exakt 56 texter som ska läsas flera gånger och bedömas (och till detta kommer ett trettiotal texter från en parallellklass, därför att vi lärare sambedömer - alltså, vi läser inte enbart våra egna elevers uppsatser, utan vi läser även varandras. Syftet är att främja likvärdigheten och att minimera risken för att fartblindheten och de goda förhoppningarna skymmer för en objektiv bedömning). 

Nästa vecka fortsätter sedan mina ettor med sina prov i engelska: läs- och hörförståelse samt uppsatsskrivning. Det blir ... ganska många prov och texter (även i engelska praktiserar vi sambedömning, vilket gör att antalet sväller avsevärt). Nästa vecka ska mina treor även fortsätta med sina muntliga romanredovisningar i engelska 7. 

Men vad ska jag göra vecka 19 då? Jo, men då är det dags för lite andra redovisningar för såväl ettorna som treorna. Mitt i allting gäller det att hålla koll på hur det ligger till för var och en av eleverna i sina respektive kurser. En del har inte uppnått alla mål än, och somliga har inte gjort alla sina uppgifter än. Någon i trean var sjuk, när provet på Hamlet gjordes, och någon annan var helt enkelt inte tillräckligt förberedd. Här gäller det för mig att konstruera ett nytt prov men på samma gång säkerställa att alla som behöver göra det verkligen är med på att det nu är sista chansen. Det är snart studenten.

Ja, så här ser det ut just nu. Så är detta "en försummad vår", eller är det "den lyckliga tiden"? Det kanske beror på hur man ser på det. Men inte är man sysslolös i varje fall. För min egen del är dock livet över lag något enklare nu för tiden, än det var för några år sedan när vi även hade fyra små barn att ta hand om. Den yngsta av dem tar förresten studenten om några veckor.

På samma gång tänker jag på de lärare som av olika anledningar tagit anställning på en skola där huvudman och rektor av allt att döma verkar ha ett förflutet inom sweatshop-branschen. Detta är skolor där fokus främst verkar ligga på att vrida ut så många arbetstimmar som det bara går ur den enskilda läraren, inte på om eleverna lär sig något - mer än rent retoriskt naturligtvis - och absolut inte på om läraren trivs med sitt jobb. Det finns lärare som har den arbetsbörda jag beskrivit ovan fast gånger 1,5. Där det ingår i min tjänstebeskrivning att ha ansvar för sex stora kurser, har dessa lärare ansvar för nio. Hur är detta ens möjligt, undrar jag? Det är klart att även dessa lärare (förhoppningsvis!) hittar sina överlevnadsstrategier. Men ser man till förutsättningarna som de får för att lyckas med sitt uppdrag och även trivas med det, ja, då blir sweatshop-liknelsen inte alls orimlig. För dessa lärare blir den svenska översättningen av Scherfigs roman, Den lyckliga tiden, definitivt ironisk. Definitivt. Och sådant anser jag borde uppröra oss på bred front.






(I  Det forsømte forår är det inte direkt läraren som man känner någon större sympati för. Boken och filmen (fr. 1993) skildrar en tid och en kultur som liknar den i Hetz väldigt mycket.)

17 april 2015

Mats Trondman om en förändrad relationsgrammatik

Idag var all personal i vårt kommunala gymnasieförbund i Trollhättan/Vänersborg kallade till en föreläsning med kultursociologen Mats Trondman. Hans forskning syftar bland annat till att analysera och försöka kartlägga vår tids förändrade relationsgrammatik, och teoretiska resonemang blandas friskt med rena stå-upp-komiken, när han kommer i gång. Frågan är vad som leder till lärande utöver att läraren behöver vara duktig i sitt ämne och skicklig på att lära ut? Här finns givetvis mycket att säga, men helt klart är att själva förutsättningarna - den relationella infrastrukturen - behöver vara på plats. Ett annat ord för förutsättningar, betonar Trondman, är förresten ”predikament”, ett ord som passande nog även kan betyda ”pinsam händelse”. För pinsamt är vad det kan bli emellanåt när vi inte riktigt förstår vad som händer och vad som står på spel.

Man har kort sagt inte tråkigt i denna sociologiprofessors sällskap, när han ideligen härmar och parafraserar utlåtanden och utbrott från några av ungdomarna i Rosengård. Hans tes – vilken inte förefaller vare sig kontroversiell eller svårfunnen – är att själva förutsättningarna för att det uppstår lärande i våra klassrum har förändrats radikalt om man jämför med för några decennier sedan. Relationen mellan barn/ungdomar och vuxna ser ut på ett helt annat sätt idag, och ställer gamla föreställningar om auktoritet och subjekt/objekt på huvudet.  

Familjehierarkin var länge given, åtminstone en bra bit in på 60-talet och även 70-talet, och det är inte att förvånas över att inte minst många invandrare kan känna förskräckelse över att Sverige 2015 i detta avseende inte alls liknar vad de är vana vid exempelvis från Libanon: ”Varför måste man säga ”snälla!” hela tiden när man säger saker till barnen, professorn?!”, frågar de honom upprört. 

Trondmans egen inställning är att det i mångt och mycket är bättre idag, då det råder mer jämlika relationer mellan barn och vuxna, än det var förr. Det kostar dock helt klart på att tjäna ihop ett relationskapital samt den auktoriteten som inte alls är given som den var förr bara genom att vara vuxen. Det räcker inte att vara duktig på att förklara och lära ut, och titlar och högskolepoäng är inget som väcker respekt.  Ändå har barn och ungdomar enligt Trondman fortfarande ”traditionella förväntningar” på oss lärare och söker vuxna som är kunniga, representerar framtiden, erkänner barnen för dem de är och vill vara med dem. Han parafraserar Auschwitz-skildraren och filosofen Hanna Arendt: ”Auktoritet blir bara ett problem om vi inte har den. Det är då vi tvingas antingen övertala eller tvinga”.

Det är dock lättare att prata om detta än det är att göra, erkänner Trondman, som idag måste vara runt 60 år gammal. Han knyter ständigt an till sin egen barndom och skolgång när han gör sina utvikningar. Anekdoten i följande videoklipp är en Trondman-klassiker, och jag hörde den senast för femton år sedan, när jag lyssnade till honom första gången. Som höres lockar den fortfarande till skratt:




08 april 2015

Mångfald, motstånd, möjligheter

Min goda kollega Helena Gregorc-Lööv har skrivit detta gästblogginlägg om sitt arbete med nyanlända på Språkintroduktionsprogrammet, IMSPR, i Trollhättan: 



I mitt uppdrag ingår mångfald, möjligheter och väldigt lite motstånd! Dock finns det en hel del dilemman som försvårar mitt uppdrag, inte minst det som handlar om tidnärmare bestämt, bristen på tid. Målgruppen är elever som har varit i Sverige en kortare tid. Mångfalden är stor och därmed också mängden faktorer som ska beaktas när vi på IMSPR planerar för deras skolgång. Somliga kan ha gått i förberedelseklass innan det blev dags att söka till gymnasiet, medan andra har påbörjat sina gymnasiestudier i sitt hemland. Det finns även de som precis har avslutat en gymnasieutbildning men på grund av krig inte har fått sitt avgångsbetyg. Ytterligare en grupp elever har över huvud taget aldrig gått i skola. De allra flesta av våra elever är mycket studiemotiverade. På samma gång är de inga oskrivna vita ark, utan ungdomar med många erfarenheter som det skulle ta oss en livstid att förvärva. Det är en ynnest för en lärare att få vara i en sådan miljö, trots en rad dilemman, därför att för dem är skolan värdefull: en möjlighet och en förutsättning för det goda livet!

Det som förenar eleverna som jag är ansvarig för, är att de läser för att nå betyg för årskurserna 6 och 9. De ska dessutom hinna läsa 8-12 ämnen för att bli behöriga till ett gymnasieprogram eller för att senare kunna läsa på Komvux (”Vuxengymnasiet”, som vi kallar det för att göra det lite mer attraktivt). Elevernas gemensamma nämnare, förutom att de ska lära sig svenska, är att de allra flesta kommer från ett skolväsende som skiljer sig radikalt från vårt skolsystem och vår 
läroplan. Att i bästa fall komma från ett system där det som räknas är kvantitet - mängden av gjorda uppgifter - till att lära sig att kunskaper bedöms i kvalitéer, ställer krav på både eleverna, deras vårdnadshavare och oss lärare. Att förstå att det finns kunskapskrav och ett centralt innehåll som reglerar vad som ska ingå i undervisningen tar tid att lära sig. Detta är frustrerande när man, som dessa elever, bara vill vidare och ser IMSPR som en transportsträcka, för att nå det efterlängtade gymnasieprogrammet. 

Du som läser förstår säkert redan nu att eleverna ställer krav. Det ska gå snabbt, och den bestämda uppfattningen hos eleverna är att vi inte ska slösa deras tid!

Men att lära sig ett nytt språk tar lång tid. Det vet forskare och språklärare. Hur gör man då för att få eleverna att inse att det tar tid? Att hjälpa dem komma till insikt om vad det innebär att kunna ett språk självständigt och förstå att skolspråket skiljer sig från vardagsspråket? Det är trots allt skillnad på att tala med kamrater om vad som hände i fotbollsmatchen, att bestämma träff eller att prata om allt som ungdomar talar om, och att kunna förstå och samtala om ett samhälles utveckling utifrån olika teoretiska perspektiv. Som lärare tvingas man fundera på när ordföljd, meningsbyggnad och ordval kan räknas som tillräckligt bra hos elever som satsar högt. Våghalsighet kan innebära F, medan den enkla lösningen blir E. Hur ska man förklara detta på ett klokt och förståeligt sätt?

Vi har precis gjort nationella provet i SvA år 9. Eller snarare: de som klarade år 6 har fått göra provet. Att inte alla har fått göra provet innebär, som ni säkert förstår, en stark och djup frustration hos många. Det här är tungt för det handlar framför allt om självbild och därmed identitet. ”Jag som alltid har kunnat! Jag som alltid hade 100%! Vem är jag nu?” Att se att språket inte räcker till och att det kanske krävs ännu ett år på Språkintroduktionsprogrammet är inte vad eleverna har kalkylerat med. Det går väl an för de elever som inser att de har en bit kvar för att nå 8 eller 12 ämnesbetyg som krävs. Värre är det för dem som inte klarar svenskan, men har sina ämnen, kanske ett i bästa fall validerbart betyg, och som bara har ett år kvar att söka till gymnasiet. Här handlar det verkligen om för oss som lärare att förvalta glädjen och motivationen som dessa elever i grunden har, så att de ska orka fortsätta det hårda slitet att lära. Eleverna utmanar oss att hitta nya alternativa vägar och att tänka stort! 

Det är fantastiskt att få arbeta med ungdomar som inget hellre vill än att läsa på gymnasiet. Dessa ungdomar kämpar och brinner för att bli något. Tänk att kanske bli den första i familjen som går vidare till högskola och universitet! Eller kanske bli den första som blir byggare eller undersköterska! Och ja, livet ska börja nu, just nu, precis som våren! För så mycket tid har gått förlorad i krig och flykt. Att som lärare få vara den som visar vägen och trots alla svårigheter kunna få öppna dörren till både framtid och språk är en ynnest. Det innebär även en möjlighet att ständigt tänka och ständigt tvingas tänka om, trots kampen om tiden. 

Källa till bilden ovan: Helenas dotter Hanna




Google Translate - en hjälpsam men inte helt pålitlig tonåring med attityd

Google Translate är en typisk tonåring: har höga ambitioner, är kunnig och tvärsäker. Fast emellanåt uppenbaras ett glapp mellan den höga bekännelsen och vad som faktiskt levereras. Detta är dock inget att förvånas över; det är bara att man är medveten om det. Dagsformen är till synes helt avgörande. 

På Twitter fanns nu på morgonen ett klokt citat av Picasso. Mot bättre vetande förmodar jag att han någon gång för länge sedan måste ha yttrat det på spanska, varpå det sedan översatts till engelska av någon god lyssnare. Vare sig Bing Translate eller Google Translate är dock riktigt uppgiften mogen när det gäller att översätta till svenska (GT föreslog: "Inspiration finns, men det har att hitta dig arbeta"). 
Som engelsklärare är det min erfarenhet att Google Translate visserligen kan vara till stor hjälp på ordnivå och emellanåt även på meningsnivå då elever ska komponera en text. Ändå får de inte använda GT då vi har uppsatsskrivning - eller i klassrummet över huvud taget - utan hänvisas istället till exempelvis online-ordboken tyda.se. Den främsta anledningen är att vi vill att de ska tillägna sig engelskan direkt och internalisera dess grammatik, syntax och idiomatik. Enstaka ord kan man behöva hjälp med men elever som fortfarande skriver uppsatser hemma genom att först skriva dem på svenska för sedan att översätta dem till engelska går en onödig omväg; använder de dessutom GT finns det risk att det går som i exemplet ovan (fast åt andra hållet). 

Alla har vi väl våra erfarenheter av då GT spelat oss ett spratt. Personligen har jag haft språkligt utbyte med fransmän vid några tillfällen (vi skulle byta hem och bil under ett par veckor), och då har vi använt oss av GT. Min egen franska har med åren blivit allt bättre men det går långsamt att skriva. Förra året hade vi sms-kontakt med våra franska vänner då vi bodde i deras hus, medan de bodde i vårt. Hon skrev, som vanligt, obekymrat på (dålig) franska och även om jag försökte fick jag, som vanligt, absolut noll hjälp av något översättningsprogram. Hon brydde sig nämligen inte om att skriva egennamn med versal (så GT kunde exempelvis inte gissa att "prunile" var namnet på en katt, som vi ombads ta hand om), och inte heller var skiljetecken någonting som hon ansåg man behövde fundera för mycket på. Resultatet: en gåta - fast ett spännande semesternöje när bara inte ärendena blev för akuta (vilket de blev när ett alpint åskväder slog ner i elsystemet och lämnade huset utan ström några timmar).

Ironiskt nog förutsätter bruket av GT alltså fortfarande att man - åtminstone då man önskar att översätta en text från det egna språket till målspråket - faktiskt redan behärskar målspråket nog så väl. För gör man inte det kan man mycket väl bli blåst utan att veta om det. I bästa fall kan detta emellanåt få rent komiska effekter. Som till exempel när en av våra franska kontakter med hjälp av GT skrev till oss i hast för ett par år sedan att hon bara behövde laga kvällsmat åt sina barn först innan hon kunde fortsätta vår e-postkorrespondens: "I first have to eat my children".



05 april 2015

We have a deal

Jag har nog aldrig tidigare riktigt reflekterat över hur ägg uppenbarligen kan vara av olika kvalité. Fast här om dagen såg jag ett test som genomförts där ett gäng experter fick smaka på ägg från 8 (eller 10?) olika leverantörer, precis som med vilket vin- glass- eller chokladtest som helst. Hänsyn togs till smak, konsistens och färg. Jag minns inte vem som vann, annat än att de ägg som gick segrande ur striden kostade 3,19 kr/st. 

Hur som helst har våra hönor och vi ett avtal. De levererar förstklassiga ägg, och vi lovar att äta dem (äggen, alltså). 


Sedan finns det anledning att glädjas över att det idag är Happy Resurrection Day. Precis som alla andra dagar på året. När allt hopp var ute hände det. Även i presens: plötsligt händer det. Och då är det inte bara en referens till en reklam för något spelföretag. Utan: plötsligt händer det, det som ingen räknat med och som egentligen var omöjligt. OMG!



04 april 2015

De heter tydligen scillor


Synen av vackra blommor har aldrig - såsom för min fru-  fått mig att försättas i något förhöjt mentalt-emotionellt tillstånd av varseblivande. Men jag tycker absolut dessa scillor är fina. Och bänken är jag nöjd med! 



01 april 2015

Jag - en falafelfil

Drottningtorget i Trollhättan är numera en härlig plats att vistas på om man gillar falafel. Antalet salustånd bara ökar och ökar, så att det nu finns 4 olika husvagnar i olika färger och former där man kan inmundiga detta smakfulla mellanmål. På grund av konkurrensen blir det också bara billigare och billigare. Ett nytt rekord har precis satts:



Första gången jag smakade falafel var i Tel Aviv våren ´85. Jag bodde på en kibbutz en bit därifrån, men så ofta jag kunde begav jag mig in till staden och lyxade till det litet. Konceptet var något annorlunda jämfört med här i Sverige, och något litet mellanmål var det definitivt inte. Man fick ett rejält pitabröd med några falafelkulor i, och sedan var det bara att själv fylla på med alla spännande, färska grönsaker, inlagda grönsaker och såser som fanns där. Påfyllning ingick. Och fastän en av mina kompisar där - en kanadensare vid namn Randy - inte alls delade min smak för denna deliciösa specialitet utan tvärtom fasthöll att de snarare borde heta feelawful var jag fast - fast för livet som det verkar.

Apropå "inmundiga" träffade jag på en tidigare elev som gick runt och letade efter sin kompis. Jag berättade då att jag precis inmundigat en falafel, varpå han spontant suckade: 
- Jaha, då hade jag alltså fel på det ordet på Högskoleprovet i lördags; trodde det betydde "att hålla tyst". 

28 mars 2015

"Bron" ska förena elever

I dagens nyhetsartikel i ttela om vårt "Bron"-projekt förekommer det såväl felaktiga sakuppgifter som språkliga brister. När det gäller de förra förvånas jag väl inte direkt att en journalist inte kommer ihåg allt man säger, i synnerhet inte när personen ifråga inte spelar in samtalet utan nöjer sig med att ta lite anteckningar. Det förekommer dock en avgörande felaktig sakuppgift som jag måste bemöta offentligt, därför att det annars kan bidra till en viss förvirring inte minst hos våra elever. När det står i artikeln att det är nästa års förstaårselever som kommer att få åka till Aabenraa hösten 2015 stämmer inte detta. De som (möjligen!) kommer att få åka till Danmark på studieresa nu till hösten är de elever som även deltagit nu och som alltså går i åk 2 till hösten. Nästa års åk 1:or kommer sedan att ha samma upplägg: först öppna upp sitt eget hem, sedan hälsa på våra danska vänner.

Detta var alltså en liten - och avgörande - miss som behövde redas ut. Artikeln har dock även sina förtjänster. Inte minst tycker jag att rubriksättaren ska ha beröm. Kärnfullt och bra:





26 mars 2015

"Variation"

Igår kväll var vi på Stadsteatern i Göteborg. 55 svenska elever och 27 danska samt ett flertal lärare av bägge nationaliteter. Tidigare på dagen var jag med danskarna på Stadsmuseum och vi fick då bland annat en föreläsning - på danska, av en av intendenterna - om Göteborgs historia. Mycket intressant bland annat att bli påmind om hur snacket gick i gatorna för tre hundra år sedan när staden grundades av tyskar och holländare. Karsten gick grundligt till väga.



Men, som sagt: Variation. Jag tyckte absolut föreställningen var sevärd. Själv påmindes jag om Bachtins "polyfoni", med alla röster som lyder och tillsammans bildar en komplex bild av verkligheten och sanningen. Min danske kollega tänkte i termer av Bertolt Brecht.



24 mars 2015

"Bron"-projektet i rullning

Äntligen är våra danska gäster här! Liksom de har även vi jobbat med tv-serien Bron ett antal veckor och vi har sett framemot då vår kontaktklass från Aabenraa skulle komma på besök hos oss i Trollhättan. De språkliga barriärerna eleverna emellan bör inte underskattas men ej heller överskattas. Våra elever tycker att danska är väldigt svårt att förstå, och våra danska gäster tycker att svenska är svårt att förstå. Men skam den som ger sig.

Idag har vi samtalat utifrån våra respektive förutsättningar och förstudier. I Brons tecken har vi även tränat på samarbete:



Imorgon ska vi bland annat till Göteborg, och framåt kvällen ska vi se föreställningen Variation på Folkteatern. Torsdag blir det final, och på något sätt lyckades en av mina kolleger att övertala Vattenkraft att släppa på fallen kl 11. Jag ringde givetvis vår lokaltidning och tipsade dem om att de kan få smycka sin förstasida på fredag ifall de möter upp och plåtar denna begivenhet. Vi får se vad de gör med detta tips (utöver att de omedelbart nappade och kom och gjorde en personlig intervju med mig och ett par av våra elever i torsdags därför att de ville veta mera om vårt Bron-projekt). Det känns hur som helst bra att kunna få visa danskarna fallpåsläppet; det är ju ändå Trollhättan de besöker.