19 augusti 2014

Storheten i läraruppdraget

Ett nytt läsår har börjat, och imorgon kommer eleverna. Jag känner mig lite överväldigad. Fastän jag jobbat som gymnasielärare 13 år och har hunnit bygga upp en ansenlig erfarenhetsbank finns det alltid ett moment av att på sätt och vis börja om på nytt varje år.

Bildligt talat känner man sig som en ångbåt som legat i hamn; nu gäller det att få upp ångan igen och lägga ut. En tydlig riktning behöver stakas ut och nästan i strid med naturlagarna måste farten upp. Detta förutsätter i sin tur en enorm mental och praktisk mobilisering i termer av inventering och planering. Det finns ju så mycket man kan göra, och det är långt ifrån givet att det är en bra idé att göra likadant som man gjorde förra året. Hur ska jag börja kurserna, och i vilken omfattning ska jag samverka med andra undervisande lärare för just dessa elever? Lärobok– eller inte? 

Just nu läser jag två böcker parallellt. Den ena är Dylan Williams bok Att följa lärande. Enligt William är det signifikativt för bra lärare att de aldrig är helt nöjda med sin undervisning, och det kan ju kännas trösterikt att läsa. Även för den som inte lider av något överdrivet perfekthetsideal (vilket gäller mig) gäller att det alltid går att nå lite längre. Där fokus inte är på det egna framträdandet utan snarare på elevernas lärande frågar man sig om just detta innehåll är det bästa för att nå målen? Är metoderna de mest adekvata? Som Helena von Schantz uttryckte det: har det som gick hem hos eleverna för fem år sedan kanske passerat bäst före-datum – eller inte?

Den andra boken jag läser är Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg: Det står ett rum här och väntar på dig. Det är en fascinerande skildring av en människas gärning som fick stora följder för många människors liv. Raoul Wallenberg – och många med honom – gjorde en heroisk insats och gjorde sitt till att något decimera antalet offer för Förintelsen. Som lärare imponeras jag av hans ledarförmågor då han administrerar en ständigt växande byråkratisk apparat, inspirerar en ökande skara av medarbetare och verkställer ett uppdrag som ofta ter sig orimligt och omöjligt (en pendang härvid: när man läser Carlbergs bok blir det något av ett antiklimax att igen se den svenska långfilmen Godafton, herr Wallenberg, med dess melankoliska stämning och låga tempo. Wallenberg själv må ha haft något av en melankolisk ådra men han gick inte och drog benen efter sig).

Som lärare gör man klokt i att inte betrakta sig själv som en hero. Men uppdraget består, och då behöver man kliva ur alla förminskande projektioner och istället inse storheten i vad det innebär att tillsammans med sina elever göra nya kunskapsresor och därvid vidga världen. Lägg därtill att vårt uppdrag är kollektivt, inte i första hand individuellt. Robin Williams lärarkaraktär i Döda poeters sällskap föll, inte minst därför att han stod ensam. Bara som helt kollegium och som hel skola går det att nå ända fram. Övriga samhället behöver visa sitt stöd. Då blir förutsättningarna rimliga och läraruppdraget spännande och hållbart. Det kallas för win-win.


02 augusti 2014

Detta är ingen trädgårdsblogg (2)

Ett sommarprojekt för mig var franskan. Ett annat var att få lite ordning på tomten. Där vi bor nu har vi bott drygt ett år, och vi kände tidigt att vi gärna skulle vilja vända upp och ner på en del som bara vuxit igen de senaste många åren. Inte minst tyckte vi det vore spännande att få frilägga klipphällarna.

För två månader sedan kom äntligen Roland, en sjuttioårig anläggningsarbetare vars track record med ärenden som fordrar såväl kompetens som kreativitet är både lång och imponerande. Ge honom en grävskopa (eller nej, han har ju redan en), en vision och lite tid, då händer det grejer.

Arbetsdagen 31 maj hade föregåtts av ett större röjningsarbete då jag hunnit fälla ett stort antal små och större träd på tomten. Detta var veckan innan studenten, och jag var glad att få ett lite ombyte från allt rättande, bedömande, grubblande och betygssättande. Så här såg det ut strax innan Roland satte fart:

(Klicka för större bild)

Länk till 30-sekundersfilm.

Det blev afton, och det blev morgon: söndagen 1 juni såg det ut så här. Det var då som vi byggde muren av alla stenar som legat dolda i marken.

Sedan dess har det hunnit rinna en del vatten under bron, och mina finhudade lärarhänder har blivit ganska så valkiga. Fysiskt mår jag prima, och det är djupt tillfredsställande att se att det blir resultat. Nu saknas bara lite växter. Gräset kommer att sås om någon vecka.


(Klicka för större bild)


17 juli 2014

Syftet med franskan och all bildning stavas "Asterix"



Vår vistelse i Frankrike lider mot sitt slut och därmed även min intensivsatsning på franskan. Här om dagen upptäckte jag att någon i familjen vars hus vi lånat uppenbarligen gillar Asterix. Perfekt för mig som sedan tidiga tonåren varit en hängiven fan av densamme. Min dansklärare på gymnasiet drev tesen att syftet med en (klassisk) gymnasieutbildning är att man ska kunna förstå de olika skikten i Asterix. Precis som med dagens animerade filmer (exempelvis Shrek 1-3) kan de uppskattas och älskas av en bred publik. Det finns en humor redan på ytskiktet som barnen kan uppskatta (Uderzos detaljrika och omsorgsfulla teckningar, slapstick-humorn, de ironiska överdrifterna, det absurda i slagsscenerna, vuxna som beter sig som barn, etc), men därtill kommer att Goscinny uppenbarligen slitit lika mycket med texterna som vilken författare som helst. Den som har en viss insikt i historien och den antika kulturen samt även förmår läsa av och förstå språken i språket - i synnerhet latin - kommer att berikas av läsningen på ytterligare sätt.

I berättelsen ovan intar Asterix och Obelix sin sista måltid innan det är dags att kastas för lejonen (eller vad man nu ska kalla det i just deras fall). Obelix känner av en viss scenskräck och lik dagens gladiatorer på TV4 frågar han om han kan få lite olja att smörja in sig med: han tycker det ser snyggt ut. Även Obelix är fåfäng, även om man kanske inte skulle tro det. 

Den som vill veta hur det vidare går för våra hjältar: läs Les Lauriers de Cesar (eller Caesars lagerkrans, på svenska). 



09 juli 2014

"Des disjoncteurs", med mera


Mitt franskprojekt pågår för fullt. Fokuset jag hittills lagt på de teoretiska studierna står visserligen långt ifrån i paritet med de ambitioner jag hyste initialt (det kom bland annat ett VM i fotboll emellan, och ja, jag tyckte det var tråkigt att les Bleus åkte ur). Men nu är jag på plats i la France, och egentligen går det inte så väldigt illa ändå. Just ”flyt” kanske inte vore en adekvat beskrivning av min franska så här långt, men sett till utgången av varje talakt som jag hamnat i – och sökt upp – finner jag ändå anledning att hittills känna en viss tillförsikt.

Vanligtvis känner jag stort nöje i alla nyanser som ett rikt språk kan uppfånga och uttrycka. Men någonstans får man ju börja, och på en lägre nivå har språket i grunden en mycket praktisk dimension, inte minst då problem ska lösas och man behöver hjälp av en medmänniska. Då behöver man kommunicera, ”göra gemensamt”.



29 juni 2014

Varje kultur sina specialiteter och sina brister

På plats i Köpenhamn inhandlas en dansk specialitet: rostade havregryn. Jag har aldrig fullt ut kunnat förlika mig med den svenska i mitt tycke lätt "mjöliga" versionen av valsade havreflingor. Så jag bestämmer mig för att slå på stort. Tre rejäla paket:


Å andra sidan är det ingen höjdare att på kvällen lyssna till de danska fotbollskommentatorerna. De är pratiga och kostar på sig både det ena och det andra värdeomdömet om lagen och enskilda spelare. Efter Brasilien-Chile-matchen sitter fem personer i studion och har till synes oändligt med tid att tycka allt möjligt, och jag märker att jag inte saknar det då vi behöver sänka volymen. Min sextonårige brorson och hans kompis bredvid mig i tv-soffan verkar lika insiktsfulla som dessa sportjournalister, och jag inser att svenska kommentatorer samt inkallade experter håller jämförelsevis hög klass. Glenn Strömberg spar inte heller på orden, men hans analyser tillför sådant som jag som tittare inte själv ser eller ens fullt ut förstår.




23 juni 2014

Ett semesterprojekt

Idag är första dagen på semestern. Eftersom jag är lärare har jag jobbat in en hel del ledighet, men jag har sedan länge funderat över vilka projekt jag särskilt ska ägna mig åt de närmaste veckorna. Med en förkärlek för det impulsiva och det högst till hälften planerade brukar jag inte ha för stora krav på mig själv inför dylika ledigheter. I år har jag emellertid ett projekt som jag laddat inför sedan bokrean i våras. Redan då planerades det nämligen att vi under ett par veckors tid kommer att byta hus och bil med en fransk familj den här sommaren. Då tänkte jag även att nu är tiden mogen: nu ska jag passa på och köpa en kurs i franska, med hela kittet, bok och ett gäng cd-skivor, och mina nyförvärvade kunskaper ska sedan bevisa sitt värde för mig och vår familj under vår vistelse där - tänker jag.

Jag har alltid tyckt om franska, men jag måste erkänna att det är länge sedan som jag var ens hyfsat bra på det. Strax efter gymnasiet åkte en klasskamrat och jag en sväng till Frankrike, plockade vindruvor under ett par veckor och reste sedan runt i landet med tåg ytterligare tre veckor. Vi hade pluggat franska tre år på gymnasiet, men det var först nu som det blev riktigt skarpt läge. Vinbonden, Henri, pratade enbart franska, och det samma gjorde hans fru och hans medarbetare. Då gäller det att inte vara blyg. Skarpa lägen är bra. Franskan bar.

Lite enkelhuvudräkning ger vid handen att detta min höjdpunkt uti det franska ligger ungefär trettio år tillbaka i tiden. Men come back är ett bra ord. Och jag vill gärna undvika den här pinsamma upplevelsen som jag på senare år haft då vi också besökt Frankrike, då en fransman visar sig hygglig och börjar prata på engelska för att hjälpa mig, fast på en engelska som i ärlighetens namn är ännu sämre än min franska. Nu vill jag uppleva flytet!


15 juni 2014

Det framtida (arbets)livet är snart här

Som pappa och som lärare är det intressant att ta del av Stefan Fölsters och Lars Hultmans debattartikel i dagens DN: "Varannan har ett yrke som inte behövs om tjugo år". Som rubriken antyder söker herrarna Fölster och Hultman göra gällande att arbetslivet grundat den tekniska och teknologiska utvecklingen även fortsättningsvis kommer att förändras i en takt som vi kanske inte än är mentalt förberedda för. En inte orimlig uppskattning ger vid handen att i princip alla arbeten där människan kan ersättas av en robot småningom kommer att försvinna, och noteras bör att detta inte enbart gäller enkla arbetsuppgifter inom industrin - där "någon" måste dra i en spak och trycka på en knapp - utan även inom tjänstemannasektorn: 
"Tjänstemannayrken i vilka många människor är sysselsatta påverkas också. Säljavdelningar ersätts av datoriserade auktionsförfaranden, färre revisorer behövs när bokföring automatiseras, färre banktjänstemän när datoriserade system gör analyserna. Datorernas språkförståelse utvecklas nu så snabbt att datorer kan göra kreditbedömningar och diagnoser snabbare och bättre än många banktjänstemän och läkare."

Enligt Fölster och Hultman kommer uppskattningsvis 2,5 miljoner arbeten att försvinna från den svenska arbetsmarknaden inom de närmaste två decennierna, och så här sammanfattar de läget:
"De yrken som löper minst risk att automatiseras är de som kräver fingerfärdighet, originalitet, konstnärlighet, social förmåga, förhandling, förmåga att övertala, och omtanke om andra människor. Skogsmästare, präst och speciallärare hör till dessa grupper, medan kassapersonal, försäljare, maskinoperatörer, bokförings- och redovisningspersonal tillhör de som löper störst risk." (min kursivering)

02 juni 2014

Ett otippat kollegialt tips

Larz Blomqvist, lärarkollega och ledamot i LR:s förbundsstyrelse, skrev på Facebook att han lyssnat (eller snarare: Facebook registrerade att han via Spotify lyssnat ..) till en dansk popgrupp vid namn Shu-bi-dua. På 70- och 80-talen, då jag fortfarande bodde i Danmark, stod Shu-bi-dua mycket högt i kurs, och vi såg med stor förväntan fram emot varje nytt album som gavs ut av detta glada gäng. Deras musik var enkel, glad och trallvänlig, trimmad att förstärka de ofta underfundiga, gärna lätt ironiska texterna med inslag av ordvitsar, lätt samhällskritik och dejlig dansk hygge. 

Hur som helst trodde jag inte att deras musik någonsin letat sig utanför (danska) rikets gränser. Därför blev jag också mycket förvånad då jag noterade att en kollega till mig vänt sitt öra till den. Kim Larsen, ja - men Shu-bi-dua? Min undran bemöttes dock genom att han hänvisade till de tretton åren han bott i Skåne, en sejour vilken - som han uttryckte det - gjorde att hans "vyer vidgades".

Så, bara därför att det är vår, typ sommar nu, kan man ju lämpligen lyssna till detta danska kultbands älskade hyllningslåt "Danmark" från 1978. Den som likt min kollega eftersträvar att få sina vyer vidgade kan gärna läsa texten samtidigt med att man lyssnar till låten. Att exempelvis fetade texten är ironiskt menat framgår tydligt då man lyssnar till tonfallet hos sångaren Michael Bondesen, upplysande stegrande till indignerat:

01 juni 2014

Detta är ingen trädgårdsblogg

Vi fick för oss att vi ville bygga en mur av alla stenar som finns i marken på vår naturtomt. Då behöver man: 1) en snubbe med en grävskopa som kan vända upp och ner på det mesta på tomten; 2) hjälp av andra som kan avvara tid och energi och som kan intala sig själva att det egentligen är riktigt skönt att tillbringa en dag i solen tillsammans och ta i lite; 3) något litet tips, eventuellt av samme grävmaskinsmaskinist hur man kan börja lägga de första stenarna.

Sedan är det bara att jobba - givetvis med ett antal pauser insprängda under dagen vigda åt en stunds vila i skuggan samt ymnigt inmundigande av vatten, apelsin, lunch, kaffe, m.m.








Sex timmar senare kan det se ut så här:



27 maj 2014

Två mycket intressanta böcker!

Jag är mycket nöjd. Två böcker som jag vid olika tillfällen under våren blivit varse i mediaflödet stod plötsligt idag i en av hyllorna i vårt välsorterade skolbibliotek: 



David och Goliat blev jag sugen på då Malcolm Gladwell intervjuades i Skavlan för några månader sedan (se samtalet här). Saxat ur bokens baksidestext:
"Hur kommer det sig att en läkares tuffa barndom bidrog till att revolutionera behandlingen av cancer? Är Ingvar Kamprads dyslexi en av förklaringarna till Ikeas framgångar? Varför ser vi så ofta nackdelar där vi istället kan se fördelar?"
Generation Ego kallas i DN en debattbok som väcker angelägna frågor. Ur bokens smakretartext på baksidan: 
"Dagens unga har kallats för den mest självupptagna generationen någonsin. Stämmer verkligen det? Och, i så fall - varför har det blivit så? ... I Generation Ego intervjuer Ana Udovic forskare, psykologer, lärare, föräldrar, sociologer och andra som arbetar med - eller anställer - unga. Och förstås de unga själva. Resultatet är en högaktuell bok om ett pågående experiment på en hel generation."

19 maj 2014

Qualities not measured by most tests



Fast detta behöver givetvis inte tala emot det som vi ägnar oss åt i skolan i stort. Ska man bli bra på någonting här i livet fordras oftast ett stort mått av både nyfikenhet, motivation, humor och uthållighet. Så även i skolan.