31 augusti 2014

Nina Lagergrens sommarprat

Idag lyssnade jag till Nina Lagergrens sommarprat i P1. Det sändes första gången 4 augusti, men jag missade det helt och hållet då det gick. Det är i själva verket först då jag läst berättelsen om Ingrid Carlbergs berättelse om Raoul Wallenberg som jag blivit varse vem Nina Lagergren är. Hon är Raoul Wallenbergs syster, och hon är idag 93 år gammal.

Nina Lagergrens berättelse är fängslande och programmet är fyllt av fascinerande ögonblicksbilder från ett långt och händelserikt liv. Musiken hon bjuder på är utsökt vacker och mycket varierad. Hennes brors livsöde utgör en särskild klangbotten till många av musikstyckena, allt ifrån Händels Messias (inte att RW skulle vara Messias, alltså!) till Lalehs "Some Die Young".


Programmet går att lyssna på här.


27 augusti 2014

Raoul Wallenbergs dag

Idag den 27 augusti är det Raoul Wallenbergs dag, och med tanke på att jag nästan är klar med boken om Raoul Wallenberg känns det ju givet att uppmärksamma detta:
Den 27 augusti, Raoul Wallenbergs dag, är en nationell dag för medmänsklighet och alla 
människors lika värde. En dag då vi firar modet att göra skillnad, står upp mot rasism och 
bjuder in till förändring. Två veckor innan valet tar vi ställning för medmänsklighet. 
Dagen uppmuntrar till arbetet för civilkurage, alla människors lika värde och mot 
främlingsfientlighet och rasism. Syftet är att visa på Raoul Wallenbergs gärning i andra 
världskrigets Budapest, men framförallt att i ett större perspektiv belysa och diskutera 
aktuella frågor som rör mänskliga rättigheter, vikten av personligt ansvar och möjligheten för 
en enskild människa att göra skillnad. Raoul Wallenberg Academy ansvarar för Raoul 
Wallenbergs dag.
(Källa: http://raoulwallenberg.se/wp-content/uploads/2014/08/Presskit-2014-Raoul-Wallenbergs-dag.pdf)
(Personligen firar min fru och jag vår 26 års bröllopsdag. Även det ska firas!)


24 augusti 2014

Om klokhetens betydelse

Jag fortsätter att läsa boken om Raoul Wallenberg. Det är en detaljrik framställning av en mycket händelserik epok i Europas moderna historia, och Carlberg har inte gjort det enkelt för sig själv då hon försöker peka på möjliga orsakssamband vad gäller stormakternas ageranden under andra världskriget. En stor och central fråga inte bara för Raoul Wallenberg själv är än idag: varför kom aldrig Raoul Wallenberg hem till Sverige igen? Svaret är undflyende och komplext.

En allmänmänsklig insikt som man påminns om som läsare är behovet hos alla ledare av klokhet. Att kunna navigera omdömesgillt och göra en god bedömning av andra människors karaktär är aldrig enkelt men oftast helt avgörande. 

Om Sveriges ambassadör i Moskva vid den tiden heter det i en av de UD-anställdas dagbok att Söderblom ”… är intelligent men inte klok”. Överdriven blåögdhet och vad andra upplevde som ett fegt krypande inför makten renderade honom detta epitet. Intelligent, snabbtänkt, spirituell – men inte klok. En hård dom måhända men kanske sann, och följderna blev därefter. Sverige blev en tiggare vid Sovjetunionens dörr.


Ett annat fall gäller President Roosevelt. Vad jag inte visste om innan är att Josef Stalin valdes till ”Man Of the Year” i USA 1942 (och var hyggligt populär även i Sverige vid den tiden). När sedan Jaltaförhandlingarna stundade 1945 förhöll det sig uppenbarligen på det viset att såväl den amerikanske presidenten som hans brittiske allierade, Winston Churchill, inte förmådde frigöra sig från sina blåögda förhoppningar och göra en uppdaterad realistisk bedömning av vem de hade att göra med då Europas karta skulle ritas om efter krigsslutet. Roosevelt själv var imponerad och kallade öppet den sovjetiske diktatorn för ”Uncle Joe”. Inte bra för Europa och världen – fast guldläge för Stalin.

Raoul Wallenberg själv verkade vara ett studium i klokhet och omdömesgillhet. En statsman i vardande. Eller också var han redan en fullfjättrad statsman, med sin blick för de stora perspektiven och förmågan att i ögonhöjd möta och förhandla med den tidens mäktiga. Har jag inte redan sagt det säger jag det nu: läs boken.

Själv fortsätter jag att läsa …



21 augusti 2014

Lärare som "world makers"

Jag läser en artikel i senaste numret av Skolvärlden: "Behövs det bildning?", skriven av Sofia Stridsman. Det är en intressant text som lyfter fram behovet av att inte fullt ut anamma den till synes rådande utilitaristiska synen på utbildning. Vi frågar oss vilka exakta kunskaper och färdigheter som kommer att behövas i det som brukar kallas för framtiden - och inser på samma gång att detta är en näst intill omöjlig fråga att besvara (se tidigare blogginlägg). Vi behöver en grundberedskap: bildning. Vi behöver enas om hållbara värderingar och förhållningssätt.

Kamran Namdar, lektor i pedagogik vid Mälardalens högskola, har skrivit en avhandling med titeln "In Quest of the Globally Good Teacher". I en tid då det går att googla det mesta blir lärarens roll desto viktigare, menar han:


Där jag arbetar uppmanas vi av vår rektor att se på våra elever i termer av "samhällsmedborgare, medarbetare och medmänniskor". I den visionen ryms både nyttoaspekten och den humanistiska grundsynen. Tillsammans med våra elever kan vi med Namdars ord få bli "world makers".





19 augusti 2014

Storheten i läraruppdraget

Ett nytt läsår har börjat, och imorgon kommer eleverna. Jag känner mig lite överväldigad. Fastän jag jobbat som gymnasielärare 13 år och har hunnit bygga upp en ansenlig erfarenhetsbank finns det alltid ett moment av att på sätt och vis börja om på nytt varje år.

Bildligt talat känner man sig som en ångbåt som legat i hamn; nu gäller det att få upp ångan igen och lägga ut. En tydlig riktning behöver stakas ut och nästan i strid med naturlagarna måste farten upp. Detta förutsätter i sin tur en enorm mental och praktisk mobilisering i termer av inventering och planering. Det finns ju så mycket man kan göra, och det är långt ifrån givet att det är en bra idé att göra likadant som man gjorde förra året. Hur ska jag börja kurserna, och i vilken omfattning ska jag samverka med andra undervisande lärare för just dessa elever? Lärobok– eller inte? 

Just nu läser jag två böcker parallellt. Den ena är Dylan Williams bok Att följa lärande. Enligt William är det signifikativt för bra lärare att de aldrig är helt nöjda med sin undervisning, och det kan ju kännas trösterikt att läsa. Även för den som inte lider av något överdrivet perfekthetsideal (vilket gäller mig) gäller att det alltid går att nå lite längre. Där fokus inte är på det egna framträdandet utan snarare på elevernas lärande frågar man sig om just detta innehåll är det bästa för att nå målen? Är metoderna de mest adekvata? Som Helena von Schantz uttryckte det: har det som gick hem hos eleverna för fem år sedan kanske passerat bäst före-datum – eller inte?

Den andra boken jag läser är Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg: Det står ett rum här och väntar på dig. Det är en fascinerande skildring av en människas gärning som fick stora följder för många människors liv. Raoul Wallenberg – och många med honom – gjorde en heroisk insats och gjorde sitt till att något decimera antalet offer för Förintelsen. Som lärare imponeras jag av hans ledarförmågor då han administrerar en ständigt växande byråkratisk apparat, inspirerar en ökande skara av medarbetare och verkställer ett uppdrag som ofta ter sig orimligt och omöjligt (en pendang härvid: när man läser Carlbergs bok blir det något av ett antiklimax att igen se den svenska långfilmen Godafton, herr Wallenberg, med dess melankoliska stämning och låga tempo. Wallenberg själv må ha haft något av en melankolisk ådra men han gick inte och drog benen efter sig).

Som lärare gör man klokt i att inte betrakta sig själv som en hero. Men uppdraget består, och då behöver man kliva ur alla förminskande projektioner och istället inse storheten i vad det innebär att tillsammans med sina elever göra nya kunskapsresor och därvid vidga världen. Lägg därtill att vårt uppdrag är kollektivt, inte i första hand individuellt. Robin Williams lärarkaraktär i Döda poeters sällskap föll, inte minst därför att han stod ensam. Bara som helt kollegium och som hel skola går det att nå ända fram. Övriga samhället behöver visa sitt stöd. Då blir förutsättningarna rimliga och läraruppdraget spännande och hållbart. Det kallas för win-win.


02 augusti 2014

Detta är ingen trädgårdsblogg (2)

Ett sommarprojekt för mig var franskan. Ett annat var att få lite ordning på tomten. Där vi bor nu har vi bott drygt ett år, och vi kände tidigt att vi gärna skulle vilja vända upp och ner på en del som bara vuxit igen de senaste många åren. Inte minst tyckte vi det vore spännande att få frilägga klipphällarna.

För två månader sedan kom äntligen Roland, en sjuttioårig anläggningsarbetare vars track record med ärenden som fordrar såväl kompetens som kreativitet är både lång och imponerande. Ge honom en grävskopa (eller nej, han har ju redan en), en vision och lite tid, då händer det grejer.

Arbetsdagen 31 maj hade föregåtts av ett större röjningsarbete då jag hunnit fälla ett stort antal små och större träd på tomten. Detta var veckan innan studenten, och jag var glad att få ett lite ombyte från allt rättande, bedömande, grubblande och betygssättande. Så här såg det ut strax innan Roland satte fart:

(Klicka för större bild)

Länk till 30-sekundersfilm.

Det blev afton, och det blev morgon: söndagen 1 juni såg det ut så här. Det var då som vi byggde muren av alla stenar som legat dolda i marken.

Sedan dess har det hunnit rinna en del vatten under bron, och mina finhudade lärarhänder har blivit ganska så valkiga. Fysiskt mår jag prima, och det är djupt tillfredsställande att se att det blir resultat. Nu saknas bara lite växter. Gräset kommer att sås om någon vecka.


(Klicka för större bild)


17 juli 2014

Syftet med franskan och all bildning stavas "Asterix"



Vår vistelse i Frankrike lider mot sitt slut och därmed även min intensivsatsning på franskan. Här om dagen upptäckte jag att någon i familjen vars hus vi lånat uppenbarligen gillar Asterix. Perfekt för mig som sedan tidiga tonåren varit en hängiven fan av densamme. Min dansklärare på gymnasiet drev tesen att syftet med en (klassisk) gymnasieutbildning är att man ska kunna förstå de olika skikten i Asterix. Precis som med dagens animerade filmer (exempelvis Shrek 1-3) kan de uppskattas och älskas av en bred publik. Det finns en humor redan på ytskiktet som barnen kan uppskatta (Uderzos detaljrika och omsorgsfulla teckningar, slapstick-humorn, de ironiska överdrifterna, det absurda i slagsscenerna, vuxna som beter sig som barn, etc), men därtill kommer att Goscinny uppenbarligen slitit lika mycket med texterna som vilken författare som helst. Den som har en viss insikt i historien och den antika kulturen samt även förmår läsa av och förstå språken i språket - i synnerhet latin - kommer att berikas av läsningen på ytterligare sätt.

I berättelsen ovan intar Asterix och Obelix sin sista måltid innan det är dags att kastas för lejonen (eller vad man nu ska kalla det i just deras fall). Obelix känner av en viss scenskräck och lik dagens gladiatorer på TV4 frågar han om han kan få lite olja att smörja in sig med: han tycker det ser snyggt ut. Även Obelix är fåfäng, även om man kanske inte skulle tro det. 

Den som vill veta hur det vidare går för våra hjältar: läs Les Lauriers de Cesar (eller Caesars lagerkrans, på svenska). 



09 juli 2014

"Des disjoncteurs", med mera


Mitt franskprojekt pågår för fullt. Fokuset jag hittills lagt på de teoretiska studierna står visserligen långt ifrån i paritet med de ambitioner jag hyste initialt (det kom bland annat ett VM i fotboll emellan, och ja, jag tyckte det var tråkigt att les Bleus åkte ur). Men nu är jag på plats i la France, och egentligen går det inte så väldigt illa ändå. Just ”flyt” kanske inte vore en adekvat beskrivning av min franska så här långt, men sett till utgången av varje talakt som jag hamnat i – och sökt upp – finner jag ändå anledning att hittills känna en viss tillförsikt.

Vanligtvis känner jag stort nöje i alla nyanser som ett rikt språk kan uppfånga och uttrycka. Men någonstans får man ju börja, och på en lägre nivå har språket i grunden en mycket praktisk dimension, inte minst då problem ska lösas och man behöver hjälp av en medmänniska. Då behöver man kommunicera, ”göra gemensamt”.



29 juni 2014

Varje kultur sina specialiteter och sina brister

På plats i Köpenhamn inhandlas en dansk specialitet: rostade havregryn. Jag har aldrig fullt ut kunnat förlika mig med den svenska i mitt tycke lätt "mjöliga" versionen av valsade havreflingor. Så jag bestämmer mig för att slå på stort. Tre rejäla paket:


Å andra sidan är det ingen höjdare att på kvällen lyssna till de danska fotbollskommentatorerna. De är pratiga och kostar på sig både det ena och det andra värdeomdömet om lagen och enskilda spelare. Efter Brasilien-Chile-matchen sitter fem personer i studion och har till synes oändligt med tid att tycka allt möjligt, och jag märker att jag inte saknar det då vi behöver sänka volymen. Min sextonårige brorson och hans kompis bredvid mig i tv-soffan verkar lika insiktsfulla som dessa sportjournalister, och jag inser att svenska kommentatorer samt inkallade experter håller jämförelsevis hög klass. Glenn Strömberg spar inte heller på orden, men hans analyser tillför sådant som jag som tittare inte själv ser eller ens fullt ut förstår.




23 juni 2014

Ett semesterprojekt

Idag är första dagen på semestern. Eftersom jag är lärare har jag jobbat in en hel del ledighet, men jag har sedan länge funderat över vilka projekt jag särskilt ska ägna mig åt de närmaste veckorna. Med en förkärlek för det impulsiva och det högst till hälften planerade brukar jag inte ha för stora krav på mig själv inför dylika ledigheter. I år har jag emellertid ett projekt som jag laddat inför sedan bokrean i våras. Redan då planerades det nämligen att vi under ett par veckors tid kommer att byta hus och bil med en fransk familj den här sommaren. Då tänkte jag även att nu är tiden mogen: nu ska jag passa på och köpa en kurs i franska, med hela kittet, bok och ett gäng cd-skivor, och mina nyförvärvade kunskaper ska sedan bevisa sitt värde för mig och vår familj under vår vistelse där - tänker jag.

Jag har alltid tyckt om franska, men jag måste erkänna att det är länge sedan som jag var ens hyfsat bra på det. Strax efter gymnasiet åkte en klasskamrat och jag en sväng till Frankrike, plockade vindruvor under ett par veckor och reste sedan runt i landet med tåg ytterligare tre veckor. Vi hade pluggat franska tre år på gymnasiet, men det var först nu som det blev riktigt skarpt läge. Vinbonden, Henri, pratade enbart franska, och det samma gjorde hans fru och hans medarbetare. Då gäller det att inte vara blyg. Skarpa lägen är bra. Franskan bar.

Lite enkelhuvudräkning ger vid handen att detta min höjdpunkt uti det franska ligger ungefär trettio år tillbaka i tiden. Men come back är ett bra ord. Och jag vill gärna undvika den här pinsamma upplevelsen som jag på senare år haft då vi också besökt Frankrike, då en fransman visar sig hygglig och börjar prata på engelska för att hjälpa mig, fast på en engelska som i ärlighetens namn är ännu sämre än min franska. Nu vill jag uppleva flytet!


15 juni 2014

Det framtida (arbets)livet är snart här

Som pappa och som lärare är det intressant att ta del av Stefan Fölsters och Lars Hultmans debattartikel i dagens DN: "Varannan har ett yrke som inte behövs om tjugo år". Som rubriken antyder söker herrarna Fölster och Hultman göra gällande att arbetslivet grundat den tekniska och teknologiska utvecklingen även fortsättningsvis kommer att förändras i en takt som vi kanske inte än är mentalt förberedda för. En inte orimlig uppskattning ger vid handen att i princip alla arbeten där människan kan ersättas av en robot småningom kommer att försvinna, och noteras bör att detta inte enbart gäller enkla arbetsuppgifter inom industrin - där "någon" måste dra i en spak och trycka på en knapp - utan även inom tjänstemannasektorn: 
"Tjänstemannayrken i vilka många människor är sysselsatta påverkas också. Säljavdelningar ersätts av datoriserade auktionsförfaranden, färre revisorer behövs när bokföring automatiseras, färre banktjänstemän när datoriserade system gör analyserna. Datorernas språkförståelse utvecklas nu så snabbt att datorer kan göra kreditbedömningar och diagnoser snabbare och bättre än många banktjänstemän och läkare."

Enligt Fölster och Hultman kommer uppskattningsvis 2,5 miljoner arbeten att försvinna från den svenska arbetsmarknaden inom de närmaste två decennierna, och så här sammanfattar de läget:
"De yrken som löper minst risk att automatiseras är de som kräver fingerfärdighet, originalitet, konstnärlighet, social förmåga, förhandling, förmåga att övertala, och omtanke om andra människor. Skogsmästare, präst och speciallärare hör till dessa grupper, medan kassapersonal, försäljare, maskinoperatörer, bokförings- och redovisningspersonal tillhör de som löper störst risk." (min kursivering)