20 november 2014

"The King´s Speech" - en studie i ledarskap

Som inledning till att fördjupa oss i retorik - konsten att tala väl och övertyga - har vi i en åk 1:a på gymnasiet tittat på filmen The King´s Speech. I min värld är detta en helt enastående film, och det finns viktiga insikter och lärdomar att hämta inte minst då man alltså vill studera retorik. Det här med talekonsten hänger ju så nära ihop med vem man är och hur man uppfattar sig själv som person i ett socialt sammanhang.

Prins Albert, som sedermera blir kung, och som spelas av Colin Firth, står givetvis i fokus i filmen. Fastän född med silversked i munnen är hans belägenhet avsevärt mer komplex och komplicerad än så.  I en tid som på ett särskilt sätt är i behov av en statsledare som med sina ord kan väcka mod och förtröstan hos en hel befolkning, framstår hans grava svårigheter med stamning som djupt problematiskt. Hans egen bror kallar honom i vuxen ålder för "B-b-b-b-bertie".

Helt avgörande för hans personliga utveckling och stegvisa seger är emellertid att han träffar filmens andra starka huvudkaraktär, den australiensiska, misslyckade teaterskådespelaren Lionel Logue (spelad av Geoffrey Rush). Lionel agerar talterapeut och det han inte äger i formella legitimationer kompenserar han mer än väl för genom sin långa erfarenhet och övriga goda mänskliga egenskaper.

Sett ur ett lärar- och ledarperspektiv är det främst Lionels roll som lämnar bestående intryck hos mig. Det jag personligen imponeras mest av hos Lionel är kanske i synnerhet hans ödmjukhet. Hans största personliga frestelse är nog när han lyckats lotsa kungen igenom det avgörande slaget (det vill säga det stora talet) och egentligen med all rätt skulle ha anledning att känna sig stolt över sig själv. Alla applåderar och kungen själv vet att han lyckats väl. Han uttrycker också sin stora tacksamhet gentemot Lionel.

Ändå består frestelsen för Lionel: varför inte passa på och sola sig lite extra i glansen, fortsätta kalla kungen vid förnamn även i det offentliga rummet och med blickar och gester signalera att "ja, du har verkligen mig att tacka för din framgång!". När han nu ändå har tillfället?

Grejen är bara att det gör han inte. Med blicken och sina ord visar han tydligt att han inte äger sin elev, och han avser inte att göra sin elev beroende av honom för all framtid. Syftet med all undervisning och stöd är istället att göra kungen själv allt mer självständig, stark och trygg.

Se där, det är äkta ödmjukhet hos en lärare och hos en ledare. Ett sant föredöme.


Klicka här ifall du tittar på mobiltelefonen.


15 november 2014

Appen Secret bäddar för sexuella trakasserier

Några av eleverna på den gymnasieskola där jag arbetar i Trollhättan öppnade igår mina ögon för en app jag inte tidigare kände till. Vad de berättade för mig var vidrigt, och jag bad en av tjejerna, Sara Alziati, om hon kunde skriva ett gästblogginlägg om detta. Hennes debattartikel följer här:



Sexuella trakasserier

När jag först laddade ner appen "Secret" möttes jag av sexuella trakasserier som handlade om en nära vän till mig. Det var nog det allra värsta jag sett på denna app. Det var så himla elakt. Som tur var tog hon inte åt sig så mycket som denna person säkert ville att hon skulle göra. Jag tänker dock på alla som blir utsatt för något liknande dagligen och inte har lika lätt att stänga ute sådant. Jag har sett fler liknande inlägg om folk jag inte känner, det finns hur mycket som helst.

Nu har folk börjat med rankningar, skitsnack och fördomar om mina vänner och vårt "gäng" i klassen, och även om andra personer på skolan. Flera gånger i veckan får vi läsa om när personer rankar oss och jämför oss i snygghet med mera. Vi får läsa att vi tar M2 (den s.k. "barbiedrogen" som man blir brun utav), vilket absolut inte är sant, och att vi ser ut som skit utan smink. Vi tänkte, okej om någon skriver det en gång, då låter vi det vara. Men det bara fortsätter, och ingenting görs åt appen. Detta händer inte bara på Magnus Åberg utan på flera andra skolor i Sverige och runt om i världen. Bara i Skåne har ett tiotal polisanmälningar gjorts mot personer som använt sig av appen och hängt ut någon.

Detta liknar lite "orre-instagram kontot" i Göteborg där tjejer hängdes ut. Och det känns som att detta kommer att gå lika långt. "Det gör ont i hjärtat att gå till skolan", säger en tjej. Hon känner att man alltid måste tänka på hur man ser ut och hur folk ser på oss. Ibland när vi går runt i korridorerna på skolan känns det som om folk börjar ranka oss redan där, genom allt för långa blickar med mera.
Det är tröttsamt, alla är vi olika och alla får se ut som man vill. Och att vi, och många andra tjejer och killar, ska diskuteras och rankas är fel. Det är jättefel. Det är lite som att ifall någon inte lever upp till ett visst ideal ska den personen diskuteras av anonyma personer och flera hundra kan läsa det.

Det förekommer även skitsnack och ryktesspridning om många personer. Folk kan ju skriva vad de vill, därför att man är anonym, och många skriver saker som inte ens stämmer. De tar chansen att kunna skriva vad de vill, utan att det får konsekvenser. Nästan ingenting som läggs ut där är något en person skulle säga till en annan människa i verkligheten, men nu passar alla på just för att de har chansen att vara anonyma. Man försöker ju att inte ta åt sig av vad som skrivs, men ibland går det inte att låta bli. Många verkar tyvärr tro på allt som skrivs där. 

Det behövs inga fler sociala medier där man kan mobba någon, skriva vad som helst och komma undan med det, tycker jag. Själva trenden med den här appen kommer ju såklart att gå över, som med allt annat, men under tiden mår folk dåligt. Och går det för långt kan det bli riktigt illa, och det tror jag verkligen inte att någon vill. 

I en artikel på Aftonbladets hemsida, skriven av av Staffan Dickson den 3 september i år, står det att i Brasilien har "Secret" redan förbjudits av en domstol. Jag tror att det hade varit bra om det hade gått att förbjuda den även i Sverige, så att alla som håller på med nätmobbning förstår att det går för långt nu. Det är många som vill att den ska totalförbjudas, och det är vad vi hoppas på.

Sara Alziati





14 november 2014

"It´s gibberish!"

Repliken som yttras av Hugh Laurie i rollen som Shakespeare i den kända Hamlet-sketchen kommer från hjärtat. Ställd inför kravet av sin chef (spelas av Rowan Atkinson) att korta ner den något väl mångordiga monologen av Hamlet blir det skarpt läge. Efter en stunds förhandlande blir det en kompromiss:"To be or not to be, that is the question". "Shakespeare" tycker inte egentligen att man kan säga så alls men tvingas kapitulera då han får det påpekad för sig att det inte funkar med en fem timmar lång föreställning: det är ändå vålnaden som utgör dragplåstret för den breda publiken:





Vi läser Hamlet i en åk 3 och frossar i metaforer och bevingade ord (Britt G. Hallqvists översättning). Man får inte ha för bråttom då man läser Hamlet, för då blir man bara stressad och irriterad: varför all denna mångordighet?

Själva mångordigheten utgör dock i sig föremål för Shakespeares ironi, och man kan tänka sig att han ändå i verkligheten ständigt tvingat sig själv - och tvingats - kondensera, förtäta och förstärka språket, varje ord, varje fras och varje mening. Allt för att skapa maximal verkan och dramatisk effekt. Det förekommer ett flertal metakommentarer i pjäsen då man kan utläsa Shakespeares egna tankar kring teaterns roll och uttryck. Som ett exempel på en sådan ironisk gliring till sin samtids ordmånglare får Ofelias far, Polonius, i samtal med kungen och drottningen leverera följande ordsvall: 
"Min furste och min fru, att nu förklara vad majestät är, och vad plikt betyder, och varför dag är dag och natt är natt, och tid är tid, det vore ju att slösa med dag och natt och tid, och eftersom koncentration är talekonstens själ och långa fraser bara pynt på kroppen, ska jag bli kort. Er ädle son är galen. Ja, galen sa jag, för vad är symtomet på äkta galenskap, om inte just att man är galen? Nå, nu räcker det!"
Och ja, det gör det ju verkligen. Inte konstigt att Shakespeare låter drottningen svara:
"Mer saklighet och mindre retorik!"
Jag bara undrar: går det att läsa sånt här utan att dra på smilbanden?


Jag undrar även om inte också det bland annat var detta som Tegnér syftade till med de välkända orden att "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta"?

Inte konstigt att Shakespeare sägs vara en man för alla tider.




11 november 2014

Gatukonst i smidesjärn


I Vänersborg görs det tappra försök att på olika sätt lyfta stadskärnan. En av mina personliga favoriter är de nya smidesjärnsgatuskylten, lika vackra på dagen som på kvällen.  



Lockropen från köpcentren - vilka bara blir fler och fler, större och större - går inte att nonchalera. Men ett riktigt stadscentrum med allt vad det innebär inte bara av kommers utan även av ett torg, i bildlig som i metaforisk betydelse, tillför någonting som vi behöver.


09 november 2014

Fars dag som koncept!

Det finns massor av humor "out there". Så här lät det igår på Twitter:




Många uttrycker mycket kärlek med hemgjorda kort:




05 november 2014

Charmen med gamla bilar


Och charmen med somliga ungdomar - oproportionerligt ofta killar - när de förklarar att "det fixar sig".








01 november 2014

Bookish Boss

"I like the Russians, the Chekhov short stories, Tolstoy and Dostoyevsky. I never read any of them until the past four years, and found them to be thoroughly psychologically modern. Personal favorites: “The Brothers Karamazov” and, of course, “Anna Karenina.”
Current favorites: Philip Roth, Cormac McCarthy and Richard Ford. It’s hard to beat “American Pastoral,” “I Married a Communist” and “Sabbath’s Theater.” Cormac McCarthy’s “Blood Meridian” remains a watermark in my reading. It’s the combination of Faulkner and Sergio Leone’s spaghetti westerns that gives the book its spark for me."
Ovanstående är ett citat hämtat ur artikeln "Bruce Springsteen: By the Book" i New York Times. Bruce Springsteen får ett tiotal frågor angående böcker han läser eller läst, och även om den nertecknade intervjun (i likhet med varje nedtecknad intervju) i någon mån med nödvändighet är en efterkonstruktion får man intrycket att "the Boss" svarar rappt, personligt och initierat. På frågan om vilken bok som påverkat honom mest i hans eget konstnärliga skapande nämner han i rask takt fem författare:
"I skipped most of college, becoming a road musician, so I didn’t begin reading seriously until 28 or 29. Then it was Flannery O’Connor; James M. Cain; John Cheever; Sherwood Anderson; and Jim Thompson, the great noir writer. These authors contributed greatly to the turn my music took around 1978-82. They brought out a sense of geography and the dark strain in my writing, broadened my horizons about what might be accomplished with a pop song and are still the cornerstone literally for what I try to accomplish today."

Jag fick precis en helt ny bild av Bruce Springsteen. The Boss is bookish.


26 oktober 2014

Ondska vs. mod

Jag läser Jan Guillous Brobyggarna och slås av de guillouska, detaljerade skildringarna av det groteskt råa våldet som en av bröderna, Oscar, möter under sitt arbete som bro- och järnvägsbyggare i början på 1900-talet i Tanzania.

Oscar trodde att kannibalismen hade utrotats men tvingas vakna upp och tänka om, då han anländer till en missionsstation strax efter att en stam på tydligaste vis markerat sin makt och mentala överhöghet i förhållande till alla bwanas. Ställd inför sviterna efter det otänkbara kompletterar hans följeslagare, Kadimba, med sakuppgifter där inte Oscars egen fantasi förmår fylla ut alla luckorna: avsikten med de av lera igentäppta näsborrarna hos offren där de ligger fastsurrade till marken, med sina munnar uppspärrade med små hårda trästycken av akacia, var att förövarna ville att dessa vita inkräktare skulle dö långsamt, att de skulle drunkna. Oscar förstår inte till att börja med - drunkna? - men sedan målas scenen upp för hans inre: "De hade dränkts med urin, stanken kändes tydligt. Det var därför deras munnar var låsta i uppspärrat läge och deras näsborrar igentäppta med lera."

22 oktober 2014

E de fest, elr?

Visst är det det! När Bruce Springsteen med sitt sextonmannaband tar sig an den klassiska negro spiritualen Mary, don´t you weep ska man nog vara en sten för att förbli oberörd.



På mobiltelefonen, klicka HÄR.

(PS. Det går bra att lyssna till den två gånger).





20 oktober 2014

Se framåt

Trots:

1) Amors utfall mot "kloka ord" i Jag ringer mina bröder
2) Hazels ironi gällande detsamma i Förr eller senare exploderar jag
3) Kungens "vända blad"-replik

väljer jag ändå att publicera denna enkla bild:


Källa: anonym på Twitter.

17 oktober 2014

Historisk uppgörelse om de personliga pronomen

Sent igår kväll nåddes sent omsider en överenskommelse parterna emellan i frågan: ska vi ha kvar "de/dem", eller ska vi ta klivet och införa "dom" som nya "superformen" även i mer formella texter? Efter att ärendet manglats och belysts från olika håll under flera decennier - bland annat i en aktuell tråd i facebookgruppen Svensklärarna där runt 300 svensklärare yttrade sig - bordlades frågan igår slutligen till framtiden. 

Beslutet gör även gällande att de som lever om 50 år får känna sig fria att då ta upp frågan igen (innebärande även huruvida genitivformen "doms" ska medges epitetet "vårdad svenska"). På samma sätt får de som lever om 200 år  ta upp frågan gällande liberaliseringen av övriga possessiva pronomen ("hanses", "vårat/våran", "erat/eran" + plus alla dem som torde ha tillkommit till den tiden). Fram till dess råder enighet, arbetsro och sinnesro, i lärarrummen, klassrummen och alla andra rum.

Vad som ändå kvarstår nu på de personliga pronomen-fronten är att möjligen göra ett undantag för fallet ”hen”. Diskussioner förs redan i såväl formella som informella fora om inte det – på flera grunder egentligen – kan anses såväl rimligt som ekonomiskt att införa ett nytt personligt, könsneutralt pronomen. Det gäller dock att skynda långsamt och bland annat fundera mera på vad ackusativ- respektive genitivformen av detsamma bör vara.  

Utdrag ur kvällens protokoll: